Min plan var att skriva ett inlägg om vad Finland skulle kunna lära sig av Schweiz (kom just hem från en liten semester i bergen) men blev istället inspirerad av min medkandidat Nicke Torvalds inlägg på sfp's hemsidor. Är det marknaden eller politikerna som styr landet? Då de stora besluten är gjorda (demokrati, folkpension och studiestöd), vem orkar mera bry sig om de små?
Förra veckan efterlyste Ulla Achrén flere unga män som kandidater i riksdagsvalet med en liten suck att problemet är riksdagsledamöternas dåliga löner. Såklart var inte meningen att undervärdera andra orsaker att vilja göra politik, men är det verkligen så, att en kandidatur inte ses som en ära, utan snarare som en börda eller en uppoffring?
Alla kommer vi inte att bli rika men det är inte fel att ändå drömma om hundra par skor och semester på Thailand varje år. Vad borde då den slutliga orsaken till att aktivera sig inom politiken vara då guld och gröna skogar inte står på spel? Behövs politikern överhuvudtaget eller borde vi lämna hela samhällsstrukturen upp till businessmännen och nyttomaximerarna? VD'n ses upp till som den ultimata lyckans utpost medan politikern ofta får nöja sig med glåpord och tidningsrubriker om allt annat än hans eller hennes professionella liv.
Av vad har denna attityd kommit? Skandaler och utspel spelar säkert en roll i medborgarens ögon och oftast läser vi om de stora misslyckandena i motsats till triumferna.
För ett välfungerande samhälle behövs både han som tycker om att göra pengar och hon som tycker om att göra politik. De stora beslutenas tid behöver nödvändigtvis inte vara förbi.
