Vådan av att vara Student

Såhär fastlagstisdagen till ära så vill jag ägna en stund åt studenttraditionernas förtrollande värld och 'varför man egentligen vill gå omkring i en skitig halare'. Var i Åbo på veckoslutet på årsfest och tycker ännu också att den är den bästa festen, hur pretentiöst någon än må tycka att det är då fattiga studenter drar fracken på sig och valsar med kårband och prenikor flygandes. Behövs dessa traditioner? Varför vill studenter samlas, så många som möjligt, på samma ställe och till och med tävla om vem som ser mest uppseendeväckande ut och vem som beter sig sämst? I grunden finns säkert en liten vi mot världen känsla som understryks i takt med högtider som Fastlagstisdag och Årsfest.

Förr i tiden fick man gå med sin studentmössa från och med Wappen, hela sommaren, och ända fram till den sista september. Jag tillhör den kategorin som älskar min vita Fredriksson och jublar varje gång jag får bära den. Samtidigt valde en av mina bästa kompisar att aldrig införskaffa dylika och menade att han inte ville sätta sig i så tydlig kontrast till de icke hattprydda. Det är säkert av samma orsak som många väljer att inte införskaffa Halaren. Ack, denna färggranna sak som man spenderat en halv förmögenhet på att pryda med alla världens halarmärken och andra troféer och som - ve och fasa! - inte får så mycket som se vatten med risk att vara något annat än skitig och rentav lite äckliga.

Studenten i mig skulle så gärna ha stannat i pulkabacken idag ännu lite till och med kanske en liten skvätt värmande i den i alla fall lite redan värmande saften. Studenten i mig skulle egentligen ha velat spendera halva morgonen med ett bowlingklot i den ena handen och en ölflaska i den andra som sig bör i Åbo och studenten i mig skulle nu helst av allt vara på Nylle istället för samvetsgrannt hemma med tanke på morgondagens arbetsdag. Så skönt att ibland få dricka öl till morgonmål utan att ha dåligt samvete och dra fram på stan med hela världen emot en! Och samtidigt ack så skönt att även detta har sin tid...

Jo och nej och kanske

Allt ska man ha åsikter om. NATO, kärnkraft, höjningar och minskningar av det ena och det andra och hur exakt detta ska gå tillväga. Då jag började med allt det här, politiken, så funderade jag många gånger om jag överhuvudtaget hade tillräckligt med åsikter, om jag var tillräckligt "kvalificerad" för att skriva in mig i ett parti. Många av de åsikter jag har nu har jag fått just därför att jag är medlem av ett parti. Saker jag aldrig ens hört talas om och än mindre ägnat en tanke var plötsligt intressanta och mer och mer blev jag övertygad om att jag hade hittat rätt. På den här nivån (läs: gräsroten) så finns det inte så mycket rätt och fel åsikter utan snarare intressanta diskussioner. Politik och åsikter går hand i hand men vilkendera som kommer före är inte varje gång helt lätt att urskilja (och behöver inte nödvändigtvis urskiljas för den delen).

Valmaskinerna var ju sen ett kapitel för sig. Många av frågorna var sådana som jag inte i första hand annars skulle ha tänkt på och i vissa fall var det svårt att svara ja eller nej (och dessutom i vilken utsträckning; mycket, jätte mycket eller enormt mycket). Jag tog till den principen att inte svara 'Vet ej' på någonting eftersom jag inte helt understöder vaga ord och formuleringar i samband med vårt lands beslutsafattande. Erkki och Matti kommer undan med 'I den här stunden tycker jag inte att frågan är aktuell' och 'vi ska eventuellt kanske utreda saken' men det tycker jag inte att vi riksdagskandidater ska få göra.

Politik ska inte vara att kunna formulera sig korrekt på de tjugo sekunder man har micken i handen utan politik ska vara alla de visioner som ligger bakom. Det bor en liten politiker i oss alla, vare sig vi vill det eller inte, och det behöver inte automatiskt vara någonting negativt.

Och för att klargöra mina åsikter här och nu så säger jag JA till både NATO och kärnkraft. Punkt.