Respect Herr Gårman

Förbjudet att köra på Espen idag på moron påväg till jobbet och oj så skönt det var! Inga stressande bilar och med det inga stressande människor så jag tog mig friheten att gå mitt på körbanan och njuta av en stunds tystnad mitt i stan. Jag var dock den enda som tyckte att jag kunde reclaim the street de fem minuter det tar från Skillnaden till Fabiansgatan och då en borttappad lastbil försiktigt drog en U-sväng då den märkte vad den höll på med så stod alla fotgängare snällt på trottoaren och väntade att den kört förbi. Det hela verkade på något sätt lite lustigt; här hade en av stadens huvudgator för stunden vigts åt fotgängarna men alla använde sig ändå av den mera traditionella trottoaren och lät 'regel-brytaren' dvs. lastbilen bestämma deras takt. Det är ingen tvekan om saken - det är bilen och inte fotgängaren som rular över den här staden.

Vi har vant oss vid att stå och trängas vid övergångsstället, hoppa undan då bussen kommer fräsande och att andas in avgaser då vi rör oss i centrum. Det är inte många gator som enkom är till för oss som rör oss till fots och allt som oftast måste man ta hänsyn till bilerna även där. Trafiken kan vara ett enda kaos och bidrar till i alla fall min dagliga stressnivå på ett markant sätt. Alla sätt att minska på (den ibland helt onödiga) trängseln borde tas emot och det är nu vi på allvar ska överväga Centrumtunneln. Japp, den kostar en massa pengar, men i längden tror jag absolut att det är det mest lönsamma för trivseln.

Trafiken utanför kontorsfönstret är inte ett dugg lättare idag än den var igår. Kanske nästa gång ordna bilfri dag på en annan veckodag än fredag, då alla vill köra till cittaren och shoppa mat och sedan direkt till lande. Kanske i alla fall NÅGON sku lämna bilen hemma då!

Det ljuva studielivet

Väckarklockan på sju, städiga jobbyxorna på, morgonmålet i handen och rusa ut genom dörren med en suck och hela arbetsveckan framför en. Måndagmorgon och alltid lika oinspirerande att måsta vakna. Och så här ska det då se ut - för resten av livet.

Studietiden har sina sidor och jag tvekar nu in i det sista om jag ska låta den fara eller inte. Står för tillfället med ena foten kvar på SF och andra på kontoret. Vet inte vilkendera jag borde luta mera på.

Nu har man det ju ändå sist och slutligen helt fruktansvärt bra som student. Oberoende av i vilken takt man avverkar studieveckor så är det upp till en själv, oberoende av hur man har det ställt ekonomiskt så ger staten pengar åt en en gång i månaden för att inte glömma trivseln och umgänget, något som gänget här på jobbet inte kommer ens i närheten av.

Jag tror att valet mellan nudlar och lunchsedlar för mig handlar om att jag inte vet exakt vad för slags jobb som väntar. Om det ens väntar ett jobb. Som politices magister finns det många alternativ men få intressanta jobb med fast anställning att välja mellan. Arbetsmarknaden är osäker och pensionsboomen låter vänta på sig. Vem vill då sitta i butikskassan med papprena i fickan istället för att försäkerhetsskull ta ännu några studieveckor och kanske tillochmed en till examen. Bildningsnivån är redan nu lite överdrivet hög i det här landet och samtidigt som jag tycker att det är jättefint att man i princip kan få studera vad man vill undrar jag om det här i längden är hållbart. Då jag spenderat sex år av mitt liv på att bli bra på en sak så skulle jag även hemst gärna omsätta denna kunskap i praktiken men tänk om jag aldrig får det?

Någonstans måste man väl börja och lite måste man ju kämpa sig fram. Men ska man våga ta steget genast eller göra ännu en arbetspraktik? Lära sig ännu ett språk? Måste nog ännu fundera lite.