En politikers uppgift

I samband med debatten om tvångssvenska så antyder Nicke Torvalds att politiker och partier måste kunna se längre fram i tiden än till nästa val, nästa omröstning, nästa budget. Om vi då behöver en debatt om vilka språk som ska läras ut i våra skolor för att samtidigt få tillstånd en debatt om vårt rådande politiska klimatet så bra så. Och hoppas så!

Titta på vad regeringen gjort under sin senaste mandatperiod. En omfattande utredning av vårt socialskyddssystem och den djungel av tillägg, luckor och avdrag som finns att ansöka om. Den sk. SATA-kommittén kom med en mängd förslag som politikerna var rörande eniga om men som nu verkar ha fastnat någonstans i ministerierna och inte lett till konkret lagstiftning. Följande stora projekt dvs. att se över timfördelningen i våra skolor stötte på så hårt motstånd inom regeringen att riksdagen aldrig ens fick ta sig an reformpaketet. Valfinansieringsarbetsgruppens resultat verkar krystade och skattearbetsgruppens förslag togs emot med ett styvmoderligt leende av finansministern.

Vad har man då gjort? Vilka svåra beslut har man vågat göra? Förutom igenomklubbandet av stödpaketen till Irland och Grekland så egentligen bara två: godkännandet av byggnadsloven till Fennovoima och TVO.

Jag hade förväntat mig mera av regeringen.

Torvalds talar om beslutsfattare som måste våga ta diskussioner och ansvar. Om man ger sig in i politiken så gör man det för att kunna vara med och påverka och till det hör att fatta beslut. Ibland gör dessa beslut en inte direkt populär men så länge man kan säga att man gjorde dem med rent samvete och med en genuin tro på att det var det rätta beslutet så är man på rätt ställe. Om man sen inte blir omvald pga. de beslut som man fattade så voivoi.

Hellre falla med flaggan högt än med byxorna nere.

Svensk ungdomsverksamhet i Helsingfors

Helsingfors stads ungdomsnämnd ska inom kort ta ställning till hur den svenskspråkiga ungdomsverksamheten i framtiden ska organiseras. Som bakgrund finns en fullmäktigemotion som Maria Björnberg-Enckell (SFP) lämnat in där hon yrkar på att det inom ungdomscentralen borde finnas en skild svensk sektion som med egna budgetmedel bättre skulle kunna ha ett helhetsansvar över den svenskspråkiga verksamheten i staden.

Motionen kom till ungdomsnämnden för utlåtande 2009 som beslöt att tillsätta en arbetsgrupp med uppgift att se över den svenska verksamheten och därefter komma med åtgärdsförslag. Arbetsgruppen har nu slutfört sitt arbete och skrivit en utvecklingsstrategi för det svenskspråkiga ungdomsarbetet.

Arbetsgruppen har förtjänstfullt sett på nuläget ur ett brett perspektiv och med fokus på den flerspråkiga miljö som ungdomar i Helsingfors lever i. Man pekar på utmaningar i form av en växande känsla av utanförskap, som många unga under 18 år tyvärr känner, samt en högre alkoholkonsumtion bland den svenskspråkiga befolkningen jämfört med den finskspråkiga. För att bättre kunna hjälpa ungdomar med specialbehov, även efter skoltid, föreslår arbetsgruppen att en specialungdomsledartjänst instiftas även på svenska.

I utveckingsstrategin ingår även ett förslag om att flytta den svenskspråkiga verksamheten till ett annat av stadens verk. Istället för att vara en administrativ del av ungdomscentralens avdelning för regional service vill arbetsgruppen att utbildningsverket i framtiden tar sig an det svenskspråkiga ungdomsarbetet. Det här motiveras främst med en syn om att barn och ungas uppväxt borde ses som en helhet. En avdelning som administrerar dagvård och skola anses bättre kunna sköta även ungdomars eftermiddagsverksamhet.

I en stor stad som Helsingfors, där den svenskspråkiga befolkningen bor väldigt utspridd, kan en svensk barn- och ungdomsenhet eventuellt ha en bättre helhetsöverblick över var de svenska rummen finns och de svenska ungdomarna rör sig. Samtidigt ser jag en risk i att ett av stadens verk helt skulle lämnas utan svenskspråkigt element. Svenska särlösningar i all ära, men mycket av den förståelse och tolerans som vi upplever idag kommer från att vara en naturlig del av språkmajoritetens vardag.

Hata politiker

I den ena kvällstidningen kan vi idag läsa om hur privilegierade riksdagsledamöterna är. Bland annat får de äta lunch för fem euro om de vill, tala så mycket i telefon de vill, gå i bastu, på gym och dessutom ta en tupplur under ett 127 euros täcke om de så har lust. Allt det här är naturligtvis sant men jag frågar mig om vi verkligen skulle vilja ha det på något annat sätt?

En gång per valperiod justeras riksdagsledamöternas löner uppåt och det blir varje gång ett lika stort hallå över storleken på deras lönekvitton. Vissa ifrågasätter till och med om ledamöterna borde få någon lön alls – borde de inte snarare betala för den post de innehar?

Jag hör till dem som tycker att man rent av sku kunna fördubbla riksdagsledamöternas månadslön och varför inte kasta in några fler förmåner då man redan är i farten.

För faktum är att det inte finns tillräckligt många kompetenta och bra människor som vill till riksdagen. Vissa just på grund av att lönenivån är så låg. Skulle det inte vara bättre, att väljaren på valdagen hade att välja mellan hela landets intelligentia som alla vill ge fyra år av sina liv för att betjäna dem? Nu säger jag inte att det bara finns odågor till riksdagsledamöter MEN jag tror att vi sku kunna göra bättre.

Och nej, att själv betala fem euro för sin arbetsplatslunch i det här huset är inte en fantastisk smakupplevelse och förmån.

Är vi är för få?

Jag lider av vad några kallar konstant stress, andra duktiga-flicka-syndromet, vissa skulle säkert även kalla mig för en control freak – inklusive mig själv. Det finns helt enkelt så mycket som man borde göra. Och så mycket som på grund av det blir ogjort.

Av saker som bör göras är till exempel en organisation som jag är medlem i (CISV). Läger ska ordnas, pengar samlas in och mötesprotokoll skrivas. Varför? Jo, för att så många ungdomar som möjligt den här sommaren ska få en fantastisk upplevelse tillsammans med nya vänner från hela världen. Saldo: en utebliven kvällslänk igår och ännu ett bokat veckoslut den här hösten. Eller: alltid roligt att se andra CISV-aktiva och en hägrande resa till USA nästa sommar.

Såklart man inte är oumbärlig men då det ibland verkar som om MAN är den ENDA som gör NÅGONTING.

Jag sku gärna vara en människa som bara dyker upp, dricker kaffet och säger tack och hej. Istället är det ganska ofta jag som kokat kaffet och dessutom blir kvar ännu långt efter att du bestämt dig för att skippa mötet i förtid och gå och göra något annat. Är jag arg på dig? Nej. Är jag arg på mig själv? Ibland jo.

Saker måste göras och det behövs människor att göra dem. Är vi helt enkelt för få här i det här landet för att hålla uppe alla våra tusen medborgarorganisationer, ordna jippon, gå på kaffe? Eller borde vissa av oss bara helt enkelt chilla?

Jag fick (igen) idag frågan varför jag ställer upp i riksdagsvalet; sku du på riktigt orka med allt. Svar ja – för det är ju någon som måste göra det! Och - för att jag vill.

Tiggeripolitik

Ungdomsnämnden behandlar på sitt nästa möte (28.9) en fråga som tangerar situationen med rumänska och bulgariska tiggare i Helsingfors. På föredragningslistan står det "Vapaa Katto ry:lle vuokratun liikehuoneiston varoituksen jatkotoimenpiteet" men i praktiken handlar det om vad vi (och med vi så menar jag staden) ska göra åt romernas boendesituation.

Jag höjde själv lite på ögonbrynet första gången jag såg en kvinna sitta med en paffmugg i handen utanför Glaspalatset. Ännu mera förvånad blev jag då hon satt kvar trots att termometern visade redigt med minusgrader och snön vräkte ner. Jag vet inte om denna kvinna hör till den del av de rumänska och bulgariska romerna som kommit hit och hittat tak över huvudet eller om hon bodde i någon av de provisoriska tältbyar som jag sett skymten av. Att hennes situation knappast är den bästa här, och knappast i hemlandet heller (varför skulle hon annars ha kommit hit?) är dock ganska klar.

Ungdomscentralen hyr ett hus nere i Fiskhamnen för Vapaa Katto ry som i det upprätthåller Socialcentret Satama. Vapaa Katto har valt att låta romer bo på gården; i bilar och husvagnar. Det har förekommit vissa problem i anknytning till det här "lägret" men i relation till under vilka förhållanden många andra romer bor så är det här vad man kan kalla för drägliga förhållanden.

Jag hoppas att ungdomsnämnden besluter att inte säga upp hyreskontraktet med Vapaa Katto ry som i praktiken sku betyda att inte bara de, utan även romerna, hamnar på gatan. Så länge Satamas gård i praktiken är det enda ställe i hela staden där de här människorna får bo på stadens villkor och ansvar så kan vi inte vända ryggen till och sopa saken under mattan. Jag tycker att det är helt klart att staden har ett ansvar att se till även dessa människors situation. I ett land med (relativt) öppna gränser ska vi även kunna reagera på situationer som kommer med det. Att föra diskussionen bara på stadiet "tiggarförbud" är inte konstruktivt. Lika mycket är de här romerna människor och EU-medborgare som vem som helst annan som försöker klara sig i den här staden. Vi måste hitta en konstruktiv lösning på deras boendeproblem.

Midnattsloppet Helsingfors

Jag har aldrig tyckt om att jogga. Att fara på länk är något av det tråkigaste man idrottsmässigt kan syssla med har jag alltid ansett och dessutom så är det alltid jag som springer längst bak och känner mig långsam och dålig. Ännu för fyra månader sedan skrattade jag åt tanken att fara ut och springa istället för att - ja - sitta på soffan och titta på TV.

Nu ska jag springa ett 10 km's lopp. Jag är inte helt säkert på hur jag gått med på det här (men jag kan rikta vissa mer eller mindre varma tankar åt ett visst löparlag som sprang Stockholm marathon tidigare i år). Och egentligen så tycker jag att det ska bli ganska kiva.

Jag har tränat. Senast i förrgår sprang jag 45 minuter på löpmattan på gymmet. Hur långt jag sprang vet jag inte men pulsmätaren (tack mamma!) visade en snittpuls på ungefär 157. För nu vet jag hur man ska springa. Som så många andra saker så finns det nämligen alltid ett rätt sätt att göra det på så jag har tacksamt tagit emot rådet att inte springa för hårt, utan hålla takten med pulsmätaren - inte med den som springer längst fram i laget.

Det har varit roligt att se hur man har utvecklats. Från att ha övat lite, i ungefär tio minuter då första gången på löpmattan, så är den längsta lenkkin jag nu gjort 1 h 8min. Varje gång jag springer så kommer ett tillfälle då jag bara vill ge upp men vet nu att jag orkar springa minst dubbelt upp efter den stunden. Dessutom har jag gått ner fem kilo.

Om jag orkar springa 10 km återstår att se lördagen den 4.9 då Midnattsloppet Helsingfors går av stapeln för första gången. Vem vet, kanske lite på tio kilometer till efter det är nästa målsättning?

Dumma SU

Svensk Ungdom meddelar i ett pressmeddelande (1.6) att de drar sig ur kampanjen Rösta nej till kärnkraft. "Ideologiskt anser SU att kärnkraft inte är bra, och på lång sikt är energiproduktion genom kärnkraft inte hållbart. Men med de alternativ som finns i dagens läge, när klimatförändringen ska bekämpas och utsläppen minskas, har SU valt att gå inför en pragmatisk linje". HELT FEL SU!!!

A) Om SU anser att kärnkraft inte är bra så ska SU motsätta sig en utbyggnad av kärnkraft.

B) "På lång sikt är energiproduktion genom kärnkraft inte hållbart" - ja, på sisådär en 10 000 års sikt så kan det te sig aningen problematiskt.

C) "Med de alternativ som finns i dagens läge" - vilka alternativ talar ni om? Kol- och kärnkraft? Om SU anser att det borde finnas flera alternativ så borde SU arbeta progressivt FÖR dessa alternativ. Det gör man inte nu med ett sådant härnt ställningstagande.

Usch SU, jag hade trott mera om er.

Pajunens farslista

I sin spariver har Pajunen ny tydligen helt gått och låst sig. Hans sk. slaktlista var redan från början ganska dömd att misslyckas och den fortsättning som nu följer verkar definitivt floppa. Hur sku det vara med lite kreativitet Pajunen?

Stadens nämnder har ägnat mycket tid åt att diskutera och sedan ta fram sina egna lösningar till stadens kärva ekonomi. Jobbet gjordes dock ganska motvilligt eftersom alla såg det som en mera kosmetisk än en hållbar lösning på stadens ekonomi. Till saken hör att vi i ungdomsnämnden genast mötet efter att vi lagt fram vårt förslag till sparobjekt tog tag i budgetramarna för nästa år. Den verkliga utmaningen kommer definitivt att ligga i det senare pusslet; de några väggarna som fick fara mötet innan ter sig som en ganska liten uppoffring i jämförelse med vad som är att vänta.

Vad jag egentligen är mest förvånad över är överborgmästarens totala avsaknad av kreativitet i sina sparplaner. Att komma med en lista på skolor, ungdomsgårdar och bibliotek som måste offras ser ju vem som helst att inte är en särskilt hållbar metod; isynnerhet inte då man inte skulle rubba på antalet anställda i staden. Invånarna skulle förlora tillgång till närservice och vissa områden skulle ha blivit helt utan allt från hälsostation till lekpark. Varför inte gå in och föreslå rationaliseringar i stils med sammanslagningar av vissa funktioner istället? Och varför ska det vara så tabu i det här landet att tala om en omfördelning av personalkåren?

Det att Drumsö klubblokal, enligt ungdomsnämndens beslut (som i alla fall ännu är gällande) tvingas flytta ter sig mer och mer som en droppe i havet. Men Pajunens stil att ena dagen kräva beslut av nämnderna för att nästa dag underkasta dem och kräva nya, är långt ifrån hållbar.

Ny partisekreterare för SFP

I finländsk politik är det som bekant personval som intressar. Varför det har blivit såhär kräver ett helt eget blogginlägg. Nu vill jag istället passa på att ge min åsikt om ett eventuellt kommande personval.

Eva Biaudet borde absolut bli partisekreterare för SFP.

Här kommer iofs. några OM:

OM Ulla Achrén får jobbet vid ÅA.
OM Eva har intresse av partisekreterarjobbet.
OM kraven för posten ändras så att partisekreteraren är lika välkommen att kandidera i val som vilken annan partimedlem som helst.

Det sista OMet är en viktig diskussion som vi bör ha inom partiet nästa gång vi väljer partisekreterare. Jag försöker leta i mitt minne vem det är som godkänt förhållningsreglerna om att partisekreteraren inte med sin egen person nämnvärt ska engagera sig i personval (riksdagsval) för det är en princip som jag inte står bakom. Det är självklart att det här partiets frontfigurer ska tillåtas vara politiskt aktiva även som egen person. För ett litet parti som SFP har inte råd att lägga sordin på naturliga frontfigurer.

Eva Biaudet är en fantastisk person och resurs för hela Svenskfinland. Jag hoppas att hennes ambitioner fortsätter att vara politiska och att få se mer av henne inom rikspolitiken och SFP. SFP behöver personer som öppet står för en liberal politik och människosyn. Eva, vi är många som stöder dig!