Jag har aldrig tyckt om att jogga. Att fara på länk är något av det tråkigaste man idrottsmässigt kan syssla med har jag alltid ansett och dessutom så är det alltid jag som springer längst bak och känner mig långsam och dålig. Ännu för fyra månader sedan skrattade jag åt tanken att fara ut och springa istället för att - ja - sitta på soffan och titta på TV.
Nu ska jag springa ett 10 km's lopp. Jag är inte helt säkert på hur jag gått med på det här (men jag kan rikta vissa mer eller mindre varma tankar åt ett visst löparlag som sprang Stockholm marathon tidigare i år). Och egentligen så tycker jag att det ska bli ganska kiva.
Jag har tränat. Senast i förrgår sprang jag 45 minuter på löpmattan på gymmet. Hur långt jag sprang vet jag inte men pulsmätaren (tack mamma!) visade en snittpuls på ungefär 157. För nu vet jag hur man ska springa. Som så många andra saker så finns det nämligen alltid ett rätt sätt att göra det på så jag har tacksamt tagit emot rådet att inte springa för hårt, utan hålla takten med pulsmätaren - inte med den som springer längst fram i laget.
Det har varit roligt att se hur man har utvecklats. Från att ha övat lite, i ungefär tio minuter då första gången på löpmattan, så är den längsta lenkkin jag nu gjort 1 h 8min. Varje gång jag springer så kommer ett tillfälle då jag bara vill ge upp men vet nu att jag orkar springa minst dubbelt upp efter den stunden. Dessutom har jag gått ner fem kilo.
Om jag orkar springa 10 km återstår att se lördagen den 4.9 då Midnattsloppet Helsingfors går av stapeln för första gången. Vem vet, kanske lite på tio kilometer till efter det är nästa målsättning?
