Konsten att kunna skälla vid rätt träd

Så var det sagt igen (Hbl 30.10): Sfp i Helsingfors är tråkigt, utdöende och påväg att förlora allt det fötroende som det nångång haft plus dessutom några till. Dessutom är vi osexiga och tråkiga. Punkt. Jahha, och vad hade ni tänkt att vi nu sku göra med den här informationen? Hoppa upp och hurra att någon äntligen kommit med lösningen? Det är så lätt att kritisera och dessutom upprepa allt det som sagts ren åtminstone 57 gånger tidigare men vem ska då komma med lösningen? Eller ännu bättre: när ska man beviljas arbetsro?

Om jag tycker att Stockmann är tråkigt så väljer jag själv att gå dit eller inte. Jag kanske först står en stund under klockan och perklar över att butiken inte har det jag vill ha och vänder därefter högljutt näsan mot Sokos som är så mycket trendigare och dessutom just remppats. Eftersom ALLA vet att Stockmann är tråkigt och dessutom dyrt och dessutom så är det alldeles för trångt på lördagar. Bra, ingen har bett dig att gå dit i första taget utan det är din fria vilja att gå någon annanstans. Om jag dock verkligen vill gå till Stocka, tycker att butiken är helt okej men kunde behöva en och annan förbättring så kanske jag går in i butiken, fram till parfymdisken och frågar om det sku vara möjligt att även ta in den och den produkten och vad det beror på att den här andra är så fasligt dyr. Om jag vill gå ännu längre så söker jag ett jobb på Stocka och försöker att inifrån göra de förbättringar jag så länge efterlyst. För det är egentligen först då jag legitimt kan klaga på saken, då jag gör ett försök att samtidigt förbättra situationen eller iallafall försöker komma med en konstruktiv lösning på problemet. Jag står inte bara utanför och klagar på ett skyltfönster utan att egentligen ha en ambition att göra något annat än att klaga.

Det är så himla enkelt att klaga, kritisera och peka ut saker som görs fel. Personligen skulle jag så mycket hellre titta på det som är bra, saker man lyckats med och titta framåt, kostruktivt och utan alla typiska klichéer om dumma ankdammen och finlandssvensk trångsynthet. Åt mig får man gärna säga vad man tycker att jag hellre sku få fokusera på i min politik men om nån kommer och säger att jag talar om fel saker så lyssnar jag inte. Om du tycker att flera borde aktivera sig för till exempel de bostadslösas situation så varför inte göra det själv? Det är så lätt att klaga. Jag utmanar alla att också försöka göra något åt saken de så gärna klagar på.

Riksdagen, riksdagen, riksdagen...

Jag har skrivit gradun färdigt och fått jobb sen senast vi råkades och som min goda vän Martina uttryckte det börjat en ny fas i mitt liv. Jag jobbar nu på riksdagen och för riksdagsledamot Christina Gestrin och kan med hela sju dagars arbetserfarenhet säga att jag verkligen trivs. Det är till det här huset jag har längtat i något år och det är här jag är nu. Känns bra!

Hittills har jag hunnit förvåna mig över hur liten Johanna Sumuvuori är i verkligheten, att riksdagshusets marmortrappor ger en högtidlig känsla varje gång man använder dem, att torsdagens traditionsenliga ärtsoppa varierar i konsistens och smaklighet, att Mats Nylund skratt hörs på långa vägar och att Kimmo Kiljunen använder sparkstöttingen (business class?) nere i förbindelsegången.

Så var det då på riktigt slut på studielivet och Åbotiden. Kommer att sakna slöa mornar då det känns mera frestande att stiga upp klockan två på eftermiddagen än att gå på statistisk data-analys, långa kaffepauser på Bristol som allt som oftast byttes ut till ett stop eller sju, sitzandet, halarrumlandet, Kåren, K, SF, åstranden en varm vårdag och tentläsandet på bibban. Studietiden var lång men är den tid som hittills gett mig mest i många, många avseenden. Jag kommer att sakna den men ser såklart samtidigt framemot vad som följer nu!