Jag lider av vad några kallar konstant stress, andra duktiga-flicka-syndromet, vissa skulle säkert även kalla mig för en control freak – inklusive mig själv. Det finns helt enkelt så mycket som man borde göra. Och så mycket som på grund av det blir ogjort.
Av saker som bör göras är till exempel en organisation som jag är medlem i (CISV). Läger ska ordnas, pengar samlas in och mötesprotokoll skrivas. Varför? Jo, för att så många ungdomar som möjligt den här sommaren ska få en fantastisk upplevelse tillsammans med nya vänner från hela världen. Saldo: en utebliven kvällslänk igår och ännu ett bokat veckoslut den här hösten. Eller: alltid roligt att se andra CISV-aktiva och en hägrande resa till USA nästa sommar.
Såklart man inte är oumbärlig men då det ibland verkar som om MAN är den ENDA som gör NÅGONTING.
Jag sku gärna vara en människa som bara dyker upp, dricker kaffet och säger tack och hej. Istället är det ganska ofta jag som kokat kaffet och dessutom blir kvar ännu långt efter att du bestämt dig för att skippa mötet i förtid och gå och göra något annat. Är jag arg på dig? Nej. Är jag arg på mig själv? Ibland jo.
Saker måste göras och det behövs människor att göra dem. Är vi helt enkelt för få här i det här landet för att hålla uppe alla våra tusen medborgarorganisationer, ordna jippon, gå på kaffe? Eller borde vissa av oss bara helt enkelt chilla?
Jag fick (igen) idag frågan varför jag ställer upp i riksdagsvalet; sku du på riktigt orka med allt. Svar ja – för det är ju någon som måste göra det! Och - för att jag vill.
