Jag har inte blivit trakasserad. Jag vet inte om någon som blivit det heller. Men jag kan förstå att det är en helt för smaskig nyhet att låta gå förbi och jag förstår att vissa kvällstidningar varje vecka hittar en ny infallsvinkel på smaskigheten. Det är svårt att diskutera något konstruktivt då den enda reaktionen man får är att "är du nu helt säker att någon inte tafsat på dig?".
Det som är otrevligt är att vissa blir utpekade som snuskgubbar utan att de förtjänar det. Tapani Mäkinen har sitt arbetsrum i samma korridor som jag och han har alltid hälsat glatt och utbytt artighetsfraser vid tidningsbordet - oberoende av om det är en assistent eller en riksdagsledamot som sitter med Hesarin. Han var en av dem som gjorde att jag ganska snabbt kände mig välkommen här och gav dessutom ett intryck att allt kanske sen heller inte är så hierarkiskt. Dagarna efter skandalen gick han omkring med olycklig blick och hälsade inte mera. För lika mycket som vi funderar över vilka de verkliga trakasserarna är så funderar säkert de utpekade på vem det är som uppgivit deras namn i spekulationerna. Inte ett idealt utgångsläge på en arbetsplats.
Vem som talar sanning och vem som ljuger vet ingen. Vad som är trakasserier och vad bara oskyldiga blickar och kommentarer vet bara den som känner sig obekväm i situationen.
För omväxlingsskull föreslår jag att en undersökning görs om hur mycket männen i riksdagen blir utsatta för sexuella trakasserier. Alternativt ge oss arbetsro och sluta stämpla oskyldiga människor.
