I samband med debatten om tvångssvenska så antyder Nicke Torvalds att politiker och partier måste kunna se längre fram i tiden än till nästa val, nästa omröstning, nästa budget. Om vi då behöver en debatt om vilka språk som ska läras ut i våra skolor för att samtidigt få tillstånd en debatt om vårt rådande politiska klimatet så bra så. Och hoppas så!
Titta på vad regeringen gjort under sin senaste mandatperiod. En omfattande utredning av vårt socialskyddssystem och den djungel av tillägg, luckor och avdrag som finns att ansöka om. Den sk. SATA-kommittén kom med en mängd förslag som politikerna var rörande eniga om men som nu verkar ha fastnat någonstans i ministerierna och inte lett till konkret lagstiftning. Följande stora projekt dvs. att se över timfördelningen i våra skolor stötte på så hårt motstånd inom regeringen att riksdagen aldrig ens fick ta sig an reformpaketet. Valfinansieringsarbetsgruppens resultat verkar krystade och skattearbetsgruppens förslag togs emot med ett styvmoderligt leende av finansministern.
Vad har man då gjort? Vilka svåra beslut har man vågat göra? Förutom igenomklubbandet av stödpaketen till Irland och Grekland så egentligen bara två: godkännandet av byggnadsloven till Fennovoima och TVO.
Jag hade förväntat mig mera av regeringen.
Torvalds talar om beslutsfattare som måste våga ta diskussioner och ansvar. Om man ger sig in i politiken så gör man det för att kunna vara med och påverka och till det hör att fatta beslut. Ibland gör dessa beslut en inte direkt populär men så länge man kan säga att man gjorde dem med rent samvete och med en genuin tro på att det var det rätta beslutet så är man på rätt ställe. Om man sen inte blir omvald pga. de beslut som man fattade så voivoi.
Hellre falla med flaggan högt än med byxorna nere.
torsdag, december 30, 2010
tisdag, december 07, 2010
Svensk ungdomsverksamhet i Helsingfors
Helsingfors stads ungdomsnämnd ska inom kort ta ställning till hur den svenskspråkiga ungdomsverksamheten i framtiden ska organiseras. Som bakgrund finns en fullmäktigemotion som Maria Björnberg-Enckell (SFP) lämnat in där hon yrkar på att det inom ungdomscentralen borde finnas en skild svensk sektion som med egna budgetmedel bättre skulle kunna ha ett helhetsansvar över den svenskspråkiga verksamheten i staden.
Motionen kom till ungdomsnämnden för utlåtande 2009 som beslöt att tillsätta en arbetsgrupp med uppgift att se över den svenska verksamheten och därefter komma med åtgärdsförslag. Arbetsgruppen har nu slutfört sitt arbete och skrivit en utvecklingsstrategi för det svenskspråkiga ungdomsarbetet.
Arbetsgruppen har förtjänstfullt sett på nuläget ur ett brett perspektiv och med fokus på den flerspråkiga miljö som ungdomar i Helsingfors lever i. Man pekar på utmaningar i form av en växande känsla av utanförskap, som många unga under 18 år tyvärr känner, samt en högre alkoholkonsumtion bland den svenskspråkiga befolkningen jämfört med den finskspråkiga. För att bättre kunna hjälpa ungdomar med specialbehov, även efter skoltid, föreslår arbetsgruppen att en specialungdomsledartjänst instiftas även på svenska.
I utveckingsstrategin ingår även ett förslag om att flytta den svenskspråkiga verksamheten till ett annat av stadens verk. Istället för att vara en administrativ del av ungdomscentralens avdelning för regional service vill arbetsgruppen att utbildningsverket i framtiden tar sig an det svenskspråkiga ungdomsarbetet. Det här motiveras främst med en syn om att barn och ungas uppväxt borde ses som en helhet. En avdelning som administrerar dagvård och skola anses bättre kunna sköta även ungdomars eftermiddagsverksamhet.
I en stor stad som Helsingfors, där den svenskspråkiga befolkningen bor väldigt utspridd, kan en svensk barn- och ungdomsenhet eventuellt ha en bättre helhetsöverblick över var de svenska rummen finns och de svenska ungdomarna rör sig. Samtidigt ser jag en risk i att ett av stadens verk helt skulle lämnas utan svenskspråkigt element. Svenska särlösningar i all ära, men mycket av den förståelse och tolerans som vi upplever idag kommer från att vara en naturlig del av språkmajoritetens vardag.
Motionen kom till ungdomsnämnden för utlåtande 2009 som beslöt att tillsätta en arbetsgrupp med uppgift att se över den svenska verksamheten och därefter komma med åtgärdsförslag. Arbetsgruppen har nu slutfört sitt arbete och skrivit en utvecklingsstrategi för det svenskspråkiga ungdomsarbetet.
Arbetsgruppen har förtjänstfullt sett på nuläget ur ett brett perspektiv och med fokus på den flerspråkiga miljö som ungdomar i Helsingfors lever i. Man pekar på utmaningar i form av en växande känsla av utanförskap, som många unga under 18 år tyvärr känner, samt en högre alkoholkonsumtion bland den svenskspråkiga befolkningen jämfört med den finskspråkiga. För att bättre kunna hjälpa ungdomar med specialbehov, även efter skoltid, föreslår arbetsgruppen att en specialungdomsledartjänst instiftas även på svenska.
I utveckingsstrategin ingår även ett förslag om att flytta den svenskspråkiga verksamheten till ett annat av stadens verk. Istället för att vara en administrativ del av ungdomscentralens avdelning för regional service vill arbetsgruppen att utbildningsverket i framtiden tar sig an det svenskspråkiga ungdomsarbetet. Det här motiveras främst med en syn om att barn och ungas uppväxt borde ses som en helhet. En avdelning som administrerar dagvård och skola anses bättre kunna sköta även ungdomars eftermiddagsverksamhet.
I en stor stad som Helsingfors, där den svenskspråkiga befolkningen bor väldigt utspridd, kan en svensk barn- och ungdomsenhet eventuellt ha en bättre helhetsöverblick över var de svenska rummen finns och de svenska ungdomarna rör sig. Samtidigt ser jag en risk i att ett av stadens verk helt skulle lämnas utan svenskspråkigt element. Svenska särlösningar i all ära, men mycket av den förståelse och tolerans som vi upplever idag kommer från att vara en naturlig del av språkmajoritetens vardag.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)