Som kandidat

Som kandidat i riksdagsvalet är det mycket man får ta del av, människor man får träffa och tillställningar man får delta i. Hittills har det för oss arrangerats en hel drös utbildningar, i allt från hur skriva insändare och vilka färger som klär en bäst till hur energiproduktionen ser ut i Finland idag. Jag hade möjligheten att åka till Bryssel tillsammans med tjugotalet medkandidater från hela landet där vi bekantade oss med Parlamentet, Kommissionen, NATO och några lokala finska kontor och samtidigt lära känna de människor man kommer att ha mycket gemensamt med under de kommande månaderna. Då jag har träffat kandidater från både det egna partiet och från andra har jag märkt att det inte egentligen finns någonting som definierar en riksdagsvalskandidat. Inget speciellt sätt att hälsa, att presentera sina åsikter på eller något kännetecknande i sätt eller karaktär. Det är en salig blandning människor som gör det här och däri ligger också charmen!

Det var länge ett dilemma jag hade, att tänk om jag inte är den rätta typen att vara uppställd i val och att jag kanske saknar något som absolut skulle behövas. 'Varför just jag?' är frågan som säkert många potentiella kandidater ställt sig själva och ett till 100% rätt svar finns helt enkelt inte. Alla har någonting att ge och det viktigaste är sist och slutligen den egna viljan.

Det börjar närma sig känns det som. Efter Julen vore det skäl att sparka igång på allvar och innan dess finns det ännu en hel del ogjort. Små saker som att fylla i ett enkelt formulär med några frågor om ens kandidatur kan ta ett par timmar i anspråk att fundera på. Som tur är jag inte helt ensam med allt jobb och därför vill jag ren nu passa på att tacka Anna Alenius (min kampanjchef) för att hon orkar och vill ta del av alla små detaljer som ska fixas och dessutom ger mig en push i rätt riktning med jämna mellanrum. Tack Anna och tack också alla andra som redan i det här stadiet gett sitt stöd till mig och min kandidatur!! Som kandidat känns det här alldeles otroligt viktigt.

Professor Berglunds logik

Bäste Tom Berglund,

Du anser att studerande borde veta bättre än att kräva saker som vi sedan själva ska tvingas betala tillbaka. Samtidigt vill du att vi tar mera lån...

Du anser att studiestödet är en börda för skattebetalaren och att högskolestuderande borde förstå bättre än att kräva sådana pengar nu, som sedan står dem dyrt som välbetalda toppjobbare. Med samma logik kan alltså barnet välja att inte klättra i den nya klätterställningen på dagisgården och istället gagnas av det någongång i framtiden. I form av vad? Skattelättnader? Skattelättnader för att vi kan säga att vi inte använt oss av den nya trottoaren (som asfalterats med hjälp av skattemedel)? Eller att vi går till tandläkaren privat och inte kommunalt (som upprätthålls via skattemedel)?

Vi kan inte själva välja vart våra skattemedel går; det är precis just det som våra riksdagsmän, med vårt förtroende, ska göra. Vi kan såklart tycka att vissa grupper i samhället ska få mera resurser tilldelade än andra (om det här finns väl lika många åsikter som det finns invånare i det här landet) men det mest rättvisa är väl ändå att alla får i alla fall något?

Studerande är inte dumma och studerande förstår nog vem det är som i sista hand betalar för det stöd vi får i det här skedet - vi. Just på grund av detta faktum så tar jag gärna emot ett litet stöd nu i det här skedet och betalar tillbaka sen, då jag har pengar. Det fungerar just så lite som ett lån. Men ett mycket mera attraktivt lån än det traditionella med räntor, bankavgifter och tidsfrister.

Den som tycker att studerande borde lyfta lån för att klara sig under sin studietid borde med samma logik anse att arbetslösa borde lyfta lån under den tid de annars hade fått arbetslöshetsersättning.

Inte helt svart-grönt

Oljan tar slut. Och kolet. Och då måste vi använda oss av något annat. Jag vet inte hur många gånger detta faktum tutats ut men ändå verkar det mig som om endast en handfull har lyssnat. Vindkraft? Finns en del jo men skulle krävas en avsevärd utbyggnad för att kunna tala om vindkraft som ett reellt alternativ till t.ex. kärnkraften. Vattenkraft? Jo, rent och bra men det är typ slut på forsarna där vattenkraftverk kan byggas. Solenergi? Helt bra på sommarn. Kärnkraft? Visserligen en förnybar naturresurs men tåls att hållas utanför diskussionen om var vi ska leta efter nya hållbara och miljövänliga lösningar till vårt lands energiproduktion i framtiden.

I dagens HS (13.11) kan vi läsa om företaget Vapo som lyfter fram pelletter som ett alternativ till bl.a. oljeförbränning för att hålla huset varmt. I samma arikel hånas de sedan av sina konkurrenter (läs: oljegubbarna) för att de tror sig vara mera än vad de egentligen är. Här förstår jag inte riktigt logiken; om det nu är så, att oljan kommer att ta slut, så borde inte vi alla (även oljegubbarna) vara glada över reella alternativ som håller våra hus varma även i frantiden? Varför håna dessa nytänkare i sina försök och samtidigt luta sig bekvämt tillbaka och pösa om oljans överlägsenhet på markandaden?

Om vi i detta land skall komma fram till hållbara energiproduktionslösningar så måste mera fokus läggas på alternativ till oljan och kolet. Inför skatteincitament för nytänkande lösningar och lyft upp deras oumbärlighet i diskussionen!