Skolnätsdiskussionen i Helsingfors fortsätter

Innan diskussionen om det svenskspråkiga skolnätet i Helsingfors ens har kommit igång på allvar så har det väckts upprörda röster bland lärare, elever, föräldrar och stadens tjänstemän och politiker. Jag önskar att vi alla tog ett steg tillbaka och såg att vi ju alla arbetar för samma sak – för en stark finlandssvensk skola. Och att vi inte vinner någonting på att skapa motsättningar mellan varandra i det här skedet av diskussionen.

Det är alldeles klart att skolan förändras och att skolnätet måste ses över i takt med att finlandssvenskarna flyttar. Det är tjänstemännens plikt att reagera på förändringar som sker i befolkningsstrukturen och samtidigt fundera på hur nya utmaningar bäst ska mötas. Det är tjänstemännens jobb att förekomma, istället för att förekommas.

I sin tur är det föräldrarnas rätt att kräva en kvalitativ undervisning för sina barn. I synnerhet i de lägre klasserna är det dessutom viktigt att skolan finns så nära hemmet som möjligt. Eleverna har rätt att kräva bra utbildning och ett kursutbud som motsvarar de krav som ställs för studier på följande nivå. Den finlandssvenska skolan ska erbjuda specialiseringar så att de elever som vill satsa på till exempel idrott inte ska behöva göra det på något annat än sitt modersmål.

Lärarna ska få uppskattning för det jobb de gör. Det är helt förståeligt att det i lärarkåren väcks starka känslor då den skola som man gett många år av sitt yrkesverksamma liv åt plötsligt är hotad.

Politikernas uppgift är att lyssna till alla dessa grupper och fatta de viktiga besluten där efter.

Uppgiftsfördelningen är ändå sådan, att det är tjänstemännen som bereder ärendet; inte föräldrarna, lärarna, eleverna eller politikerna. Dock är det tjänstemännens uppgift att höra alla dessa grupper. Därför kommer SFP i Helsingfors att ordna ett diskussionstillfälle om den svenskspråkiga skolan i Helsingfors den 30 januari 2012.

Tvåspråkiga skolor

I diskussionen om tvåspråkiga skolor tycker jag egentligen att det mest intressanta är hur en svensk ex-politiker, i en husis-artikel (där hon dessutom blir missförstådd), kan få igång en såpass stor diskussion som denna.

Jag tycker det är bra att flera finskspråkiga vill lära sig svenska men hur skulle undervisningen i praktiken se ut i en tvåspråkig skola? Skulle lektionerna gå 50-50 på svenska och på finska? Vad skulle avgöra vilka ämnen som undervisades på vilket språk? Spelar man pesis den ena jumppatimmen och boboll den andra?

Vad som behövs är en möjlighet för tvåspråkiga elever att få modersmålsundervisning på båda sina hemspråk. Och att finskspråkiga ges en reell möjlighet att läsa svenska i skolan innan 7:nde klass.

Brödkön vill flytta

Sture Gadd lyfter i en insändare (Hbl 19.5) upp situationen med Hurstis matutdelning i Berghäll och kommenterar – helt riktigt – att en flytt kan göra det svårare att hämta sin matkasse. Berghällborna, som brukar uppfattas som fördomsfria och öppna, visar plötsligt en helt annan sida då de nu högljutt kräver att brödkön på Helsingegatan borde flytta. Men vart? Vem har en tillräckligt öppen bakgård i den här staden?

Klart är i alla fall att Veikko Hursti själv vill att hans mathjälp skall få nya lokaler. Säkert blir det i längden jobbigt att höra grannarnas kritik och då är det lättare att packa ihop. Nya lokaliteter skall säkert gå att hitta, så mycket litar jag på tjänstemännen och beslutsfattarna i Helsingfors.

Jag hoppas att det är flera än Hursti själv som funderar på lämpliga lokaliteter just nu. Det allra bästa skulle naturligtvis vara att brödköerna helt försvann men de försvinner inte genom att flyttas bort från vårt synfält. De försvinner bara om politiker – och grannar – ser, förstår och reagerar på problemet.

Insändare i HBL 23.5.2011

Det här med Nicke

Tittade just på Tredje Statsmakten med Nils Torvalds och tyckte att inslaget var både bra och sakligt. Nicke har öppnat munnen och sagt det som han har på hjärtat. Vissa har blivit irriterade på det och andra har applåderat.

Det är ungefär så det brukar gå i politiken.

Allt borde med andra ord vara väl men så är det inte den här gången. Vad nu orsaken är vet kanske bara Nicke och Steffi men det är klart att deras gräl nu påverkar andra inom partiet.

Trots det ser jag inte någon större dramatik i det hela.

Politik handlar om förtroende. Om man som politiker känner att man inte har antingen väljarnas eller de egna ledens förtroende så finns det säkert skäl att fundera om man är på rätt ställe. Det gör vi alla - hela tiden.

Inom politiken blir man irriterad ganska ofta. Om det sen är bättre att tala bakom ryggen på andra eller att säga rakt ut vad man tycker är två olika skolor.

Oftast brukar det att en politiker säger rakt ut vad den tycker uppskattas mest.

Regeringsbildning

Jyrki Katainen har nu officiellt skickat frågor till alla riksdagspartier och väntar (spänt?) på svar. Frågorna är egentligen inte så många och inte heller särdeles spännande.

Ett exempel: "Oletteko valmiit hyväksymään Suomen jo tekemien sitoumuksien loppuunsaattamisen euroalueen sekä Suomen vakauden, talouskasvun ja työllisyyden turvaamiseksi?". Eller "om du svarar nej på den här frågan - så vet du väl att du är ute".

Jag tycker inte ännu heller att Sannfinländarna har något i regeringen att göra. Faktiskt så tycker jag att de inte har något i riksdagen att göra heller.

Rasism och rasister ska inte tolereras.

Då det gäller SFP:s regeringsmedverkan så kommer vi att få 10+ i Katainens prov. Jag förstår absolut argument som "om vi någonsin har behövts i en regering så är det i den här" och "enbart i regeringen kan vi verkligen arbeta för att bevara Finland tvåspråkigt" men ändå tar det mig emot att mitt parti skulle sitta i samma båt som Timo Soini.

"Regeringsprogrammet avgör". Absolut! Men avgör gör även det arbete som görs i riksdagen.

Södra Finland behöver behöriga lärare

Med våren kommer även skolornas platsannonser inför nästa läsår. I Österbotten, där utbildningarna för svenskspråkig lärare och barnträdgårdslärare finns, har det redan länge funnits ett överutbud på lärare. Tävlan om en lärartjänst är hård och antalet sökande stort.

Läget i södra Finland är det omvända. Lediga lärartjänster har få sökande och andelen behöriga lärare bland de sökande är mycket lägre än vad som är fallet i Österbotten. Situationen är så dålig att en del kommuner har att erbjuda fler lediga tjänster än det finns behöriga sökanden till dem.

Den senaste Pisa-undersökningen visar att de finlandssvenska skoleleverna klarar sig jämförelsevis sämre i skolan än de som går i finskspråkig skola. Resultatet är oroväckande och måste tas på allvar.

Barnen i södra Finland har rätt att få behöriga lärare och barnträdgårdslärare. I våra daghem och skolor finns redan duktig och kompetent personal, men det skulle vara viktigt att personalen även fick utbildning som gav dem behörighet. Därför behöver vi även en lärarutbildning i södra Finland.

Lärarutbildningens placering ska inte vara en regionpolitisk fråga utan en fråga om vad som är bäst för våra barn. Det här är en ödesfråga för hela Svenskfinland.

Fler och bättre cykelvägar behövs i Helsingfors

Varför cyklar folk på trottoarerna? Påfallande många vuxna väljer ännu också att cykla på trottoaren i stället för på gatan. På de ställen som det inte finns cykelvägar borde valet ändå vara vägen eftersom trottoaren ska vara en trygg plats för fotgängare.

Cykelvägarna i Helsingfors är alltjämt för få och dessutom i många fall ganska usla. Utbyggnaden av cykelvägar sker också oftast på den övriga lätta trafikens bekostnad vilket är helt fel. Utvecklingen borde snarare vara att göra cyklandet till en naturlig del av stadens hjulbundna trafik.

Många bilister tolererar inte cyklister och protesterar högljutt med att stå på antingen gasen eller tuten då de hamnar bakom en cykel i trafiken. Den här attityden gagnar inte någon. Tvärtom förstår jag varför cyklisten väljer att komma emot mig på trottoaren i stället för att trängas med aggressiva bilar och bussar på vägen.

Cykelvägnätverket i Helsingfors är inte ännu så bra som det skulle kunna vara och målmedvetna satsningar borde nu göras för att kunna göra trafiken smidigare. Och samtidigt som vi fotgängare inte vill se cyklister på trottoaren bör även vi lära oss att inte gå på cykelvägen.

Insändare i HBL 6.4.2011