Vi kan bättre än Immonen!

Riksdagsledamot Olli Immonen (Sannf.) vill begränsa rätten för asylsökande att röra på sig. Olli Immonen, riksdagsledamot från ett regeringsparti, tycker att människor kan behandlas olika. Det här är en kille som sitter på Arkadiabacken och fattar beslut om allas vår framtid. Det här är en kille som sitter med på viktiga möten där viktiga beslut fattas och det här är hur han tycker att man kan behandla människor.

Hur tar sig personer som Olli Immonen till riksdagen? Hur är det möjligt att det i riksdagen finns människor som inte vet vad mänskliga rättigheter innebär och som behandlar personer som bor i det här landet olika? Hur kan det finnas beslutsfattare som tycker att vissa människor har mera rätt att röra på sig än vissa andra? Hur är det möjligt att mitt land representeras av människor som inte tycker att vi alla är lika värda?

Det här är det vi får om vi inte ställer upp vettiga människor i riksdagsvalet. Vi får representanter som Immonen. Oberoende av hur mycket man tycker att man kan påverka på något annat sätt eller hur mycket bekvämare det skulle vara att inte utsätta sig för politik måste flera människor som inte är som Immonen ställa upp, nu!

Finland, skärpning! Vi kan bättre än Olli Immonen!

Insändare i HBL, VN och ÖN 6.2.2016

Yle-karantänen är problematisk

Yle har infört strängare regler för kandidater i politiska val. Nu heter det att genast då kandidaten offentliggjort sin kandidatur så försätts den i karantän och får då inte synas i Yles program. Detta gäller journalister, free-lancare och gäster i aktualitetsprogram.

Det här är problematiskt ur många synvinklar. För det första så behandlar Yle riksdagskandidaterna olika. Samtliga partiledare, många ministrar och en stor del av riksdagsledamöterna är kandidater i vårens riksdagsval. Yle har väl inte tänkt försätta också dessa personer i karantän?

Då Yle väljer att ge synlighet åt enbart en del av kandidaterna, det vill säga de redan etablerade politikerna, så försätter man många hundratals personer som aspirerar på dessa poster i en annan ställning. Det är problematiskt ur en demokratisk synvinkel om väljarna enbart får se den redan etablerade politiska makten i TV-rutan. I sitt försök att vara neutral så tar Yle de facto ställning för vissa kandidater!

Många politiker är experter på olika ämnesområden och deltar i debatter i den här rollen. Också politikers livsöden intresserar och de har därför getts en plats i TV-rutan. Om inte politikerna tillåts vara de experter som många är så försätter man en del av befolkningen i en annan ställning än till exempel forskare eller representanter från stora bolag eller intresseorganisationer. Om politikern plockas bort från debattprogrammet så finns ingen där som kan förklara varför vissa beslut har tagits och andra kommer att tas.

Jag skulle hoppas att ännu flera av de ansikten som syns i TV-rutan och röster som hörs i radio skulle ställa upp i val! Det är ett bra och kunnigt gäng som skulle ge mycket åt beslutsfattandet i det här landet. Jag tror dock att Yles regler medför att många journalister och samhällsdebattörer tänker om. Om man blir av med sin inkomst i flera månader så är det en stor risk att ta.

Det är i vårt allas intresse att vi har duktiga, sakkunniga och fiffiga politiker som representerar oss i riksdagen. Det är i vårt intresse att vi får se dem och lära känna dem också via Yles program. Om inte, så är det de som kan betala för sin TV-synlighet som vinner.

Reformovilja och nej-sägande

Susanna Ginman skriver i HBL 19.8 om finlandssvenskar och rädsla. Jag skulle vilja spinna vidare på temat och påstå att vår rädsla har blivit det enda försvaret vi känner till. En rädsla som tar formen av reformovilja och nej-sägande.

Rädslan må vara befogad ibland men den leder tyvärr till stagnation och ett infekterat debattklimat. Nya idéer möts av ett instintivt nej – innan saken ens hunnit diskuteras ordentligt!

Jag har ett par exempel: placeringen av den svenskspråkiga barnträdgårdslärarutbildningen och skolnätsdiskussionen i Helsingfors.

Vi har i många år levat med situationen där bristen på behöriga barnträdgårslärare och barnskötare i Helsingfors är i det närmaste katastrofal. I stället för att möta detta uppenbara behov, och därmed trygga den svenskspråkiga småbarnspedagogiken, så låter man andra intressen råda. 

Detta gynnar inte finlandssvenskheten.

Den diskussion som förts om skolnätet i Helsingfors har varit allt annat än konstruktiv. I stället för att ta tillfället i akt och verkligen se på hur vi vill att vår finlandssvenska skola ska se ut i framtiden så förvandlades diskussionen till en arena för personliga påhopp och lämnade en bitter eftersmak hos många.

Då diskussionen blir äcklig och då vi glömmer målet – att trygga svenskans framtid i vårt land – skadar vi oss själva mera än vad de personer som vi är rädda för gör. Vi hamnar i en situation där ingen vill vara med och diskutera och då ökar risken för att andra diskuterar saken i stället för oss; andra tar besluten i stället för oss.

Vi blir rädda för oss själva.

Detta gynnar inte finlandssvenskheten.

Du, kommunalvalskandidat?

I dagens HBL finns en annons som uppmanar läsarna att fundera på vem som kunde vara en bra kandidat i höstens kommunalval. Alla som någonsin haft en åsikt, vare sig det handlar om vägtullar eller om att den närmaste hundparken borde saneras, borde göra just det: ta en stund och fundera på om man borde ställa upp i kommunalvalet. Personerna som bestämmer i den här staden må vara riksdagsledamöter och ministrar i en lite större utsträckning än i andra städer. Här sitter Mari Kiviniemi bredvid Jan Vapaavuori, Paavo Arhinmäki och Astrid Thors. Det är klart att det här höjer ribban lite, stan ser ju ut att vara i helt kompetenta händer. Men förutom stadsfullmäktige finns det tiotals organ i staden som behöver kompetenta personer att fatta beslut om vägtullar och hundparker. Dessa organ tillsätts efter kommunalvalet och i stor utsträckning med kommunalvalskandidater. Det är synnerligen relevant vad för beslut som fattas i nämnerna, styrelserna och direktionerna. För att ge ett aktuellt exempel så kommer några personer i Utbildningsnämndens svenska sektion i veckan att bestämma om hur många gymnasier vi ska ha i framtiden i Helsingfors. För många kan det här beslutet vara viktigare än alla beslut stadsfullmäktige har fattat under hela sin fyraårsperiod. I stadspolitiken är det mannen och kvinnan på gatan som är politikerna. Riksdagsledamöteran hjälper gärna till men det är i hundparken och på skolgården som diskussionerna förs. Och det är de här personerna som också ska vara med och fatta besluten som berör vår stad. Så fundera en stund till: Du, kommunalvalskandidat?

Presidentvalsdagbok

Ombads av HBL att dokumentera presidentkampanjens sista dagar:

FREDAG 20.1

Svårt att tro att det är sista vardagen innan valet! Börjar dagen med att sköta praktiska saker som att kolla materialläget (ännu några lådor choklad kvar!) och hur många volontärer som sagt att de ställer upp vid Tre Smeder fredag-lördag. Passar på att uppdatera Evas Facebook med ett foto från torsdagens kampanj som visar en kandidat med mycket snö på kläderna men på gott humör! Att göra kampanj i januari betyder många lager kläder och kalla fötter men de sista dagarna kommer vi ändå att satsa på att synas ute vid Tre Smeder. Där går mycket människor förbi och väljarna är också vana vid att det i valtider finns partifolk på plats och de kan komma efter material och tala en stund. Det snöar riktigt ordentligt idag så jag väljer att inte blåsa upp ballonger. Lite synd men kan inte hjälpas; heliumballonger och snöslask går inte ihop. Uppslutningen kring valtältet är god och åtta liter varm saft går åt i ett huj.

Presidentkandidaten själv ska spendera kvällen på opera så jag passar på att fara till Ishallen på match. Det blir en hel del snack om presidentvalet i pauserna men vänner och familj är vana och diskuterar och funderar gärna!

LÖRDAG 21.1

Tidig väckning för att fara till partikansliet för att koka varm saft inför dagens kampanj. Vädret är ganska okej, skönt att det inte blåser! Vid Tre Smeder har Samlingspartiet och Sanfinnländarna redan satt upp sina tält. Samlingspartiet hann ta den bästa platsen medan Sannfinnländarna har ställt sig i vägen för att jag ska komma med bil ända fram. Blänger lite argt på dem då jag släpar vårt tält till rätt
plats. Eva kommer själv att vara på plats kl.12 och några minuter innan börjar människorna samlas vid vårt tält. Märta Tikkanen har kommit för att göra kampanj för Eva och jag hinner tala en stund med henne vilket gör mig glad. En annan inflytelserik kvinna Eeva Ahtisaari dyker upp och även president Martti Ahtisaari är på plats. Fru Ahtisaari menar att ”hon drog mannen med för att göra kampanj”
samtidigt som hon tar en korg med Eva-choklad och går ut i folkvimlet.

Nu har vi mycket gäng på plats vid kampanjtältet och Eva talar med människor och skriver autografer. Det är roligt att se att kandidaten har så mycket energi kvar och hela kampanjteamet peppar varandra och jämför hur många broschyrer de delat ut idag. Jag passar på att gå in en stund och äta lite och koka mera varm saft. På väg tillbaka till Tre Smeder tar jag också med ett stort knippe ballonger. Senare under
dagen dyker Lenita Airisto upp för att visa sitt stöd för vår Eva. Hon är oklanderligt klädd och får en och annan förbipasserandes huvud att vända. Lenita Airisto har tidigare i kampanjen menat att ”varför skulle vi kvinnor rösta på en gammal och grå man då vi har en fräsch kvinna som alternativ!” och jag kan inte låta bli att hålla med henne.

Det är också många som har kommenterat hur ung och snygg Eva är, nästan för ung och för snygg. Många menar att hon borde ställa upp om sex år istället och att de då skulle rösta på henne. Det som förvånat mest är alla kommentarer om Evas utbildning samtidigt som ingen noterar att det även finns andra kandidater som saknar magisterexamen.

Det sista vi gör på lördag är att samlas i kampanjbyrån på Tuppens torg för fisksoppa och kinuskitårta. Eva sitter i mitten av bordet med volontärer och familj runt sig och talar om kampanjen. Hon säger att hon inte ångrar någonting och att valrörelsen varit fin. Min känsla är precis den samma: jag ångrar inte en sekund att jag ställt upp i Eva Biaudets valkampanj; Eva är en fantastisk kvinna och en kvinna jag tror på och jag skulle göra det igen, när som helst.

SÖNDAG 22.1

Hade svårt att få sömn natten innan men vaknar ändå utan problem och med en massa fjärilar i magen. Eftersom det kommer att bli en lång dag så passar jag på att åka ut till Solvalla för att följa med finalerna i finska cupen i handboll och kör sedan snabbt hem för att först gå och rösta och sedan klä om inför kvällens valvaka. Det dyker upp mycket människor till Scandic Simonkenttä och stämningen är minst sagt
nervös men ändå uppsluppen. Många har fått bra respons gällande Evas TV-framträdanden den sista veckan och det finns en känsla av att det sista kampanjarbetet kan ge resultat. Såklart är besvikelsen stor då siffrorna och resultaten börjar komma in från landet men den övergripande känslan är ändå att vi gjort allt vi kunnat. Den här gången nådde vi inte ända fram men det kommer nya val och nya valkampanjer. Och då är vi med igen!

Skolnätsdiskussionen i Helsingfors fortsätter

Innan diskussionen om det svenskspråkiga skolnätet i Helsingfors ens har kommit igång på allvar så har det väckts upprörda röster bland lärare, elever, föräldrar och stadens tjänstemän och politiker. Jag önskar att vi alla tog ett steg tillbaka och såg att vi ju alla arbetar för samma sak – för en stark finlandssvensk skola. Och att vi inte vinner någonting på att skapa motsättningar mellan varandra i det här skedet av diskussionen.

Det är alldeles klart att skolan förändras och att skolnätet måste ses över i takt med att finlandssvenskarna flyttar. Det är tjänstemännens plikt att reagera på förändringar som sker i befolkningsstrukturen och samtidigt fundera på hur nya utmaningar bäst ska mötas. Det är tjänstemännens jobb att förekomma, istället för att förekommas.

I sin tur är det föräldrarnas rätt att kräva en kvalitativ undervisning för sina barn. I synnerhet i de lägre klasserna är det dessutom viktigt att skolan finns så nära hemmet som möjligt. Eleverna har rätt att kräva bra utbildning och ett kursutbud som motsvarar de krav som ställs för studier på följande nivå. Den finlandssvenska skolan ska erbjuda specialiseringar så att de elever som vill satsa på till exempel idrott inte ska behöva göra det på något annat än sitt modersmål.

Lärarna ska få uppskattning för det jobb de gör. Det är helt förståeligt att det i lärarkåren väcks starka känslor då den skola som man gett många år av sitt yrkesverksamma liv åt plötsligt är hotad.

Politikernas uppgift är att lyssna till alla dessa grupper och fatta de viktiga besluten där efter.

Uppgiftsfördelningen är ändå sådan, att det är tjänstemännen som bereder ärendet; inte föräldrarna, lärarna, eleverna eller politikerna. Dock är det tjänstemännens uppgift att höra alla dessa grupper. Därför kommer SFP i Helsingfors att ordna ett diskussionstillfälle om den svenskspråkiga skolan i Helsingfors den 30 januari 2012.

Tvåspråkiga skolor

I diskussionen om tvåspråkiga skolor tycker jag egentligen att det mest intressanta är hur en svensk ex-politiker, i en husis-artikel (där hon dessutom blir missförstådd), kan få igång en såpass stor diskussion som denna.

Jag tycker det är bra att flera finskspråkiga vill lära sig svenska men hur skulle undervisningen i praktiken se ut i en tvåspråkig skola? Skulle lektionerna gå 50-50 på svenska och på finska? Vad skulle avgöra vilka ämnen som undervisades på vilket språk? Spelar man pesis den ena jumppatimmen och boboll den andra?

Vad som behövs är en möjlighet för tvåspråkiga elever att få modersmålsundervisning på båda sina hemspråk. Och att finskspråkiga ges en reell möjlighet att läsa svenska i skolan innan 7:nde klass.