Jag sitter på mitt arbetsrum och tittar på plenum och debatten om vårdkonflikten. Jag håller TV'n påslagen ända till slut fast det är frestande att stänga av och lyssna på Kent istället. Orsaken till att jag inte sku ha lust att lyssna på den pågående debatten är inte det att ärendet i sig väcker så mycket negativa känslor utan snarare sättet som ärendet diskuteras på.
Jag har inte någonsin tidigare varit på plenum förrän jag började jobba här i huset. Därför har jag inte heller varit medveten om debattklimatet som jag nu kan berätta för er att påminner om en mycket stor sandlåda. Oppositionen sitter i ena ändan och regeringen i den andra och ingendera lyssnar utan skriker istället över huvudet på varandra. Om oppositionspolitik är det, att man inte längre överhuvudtaget behöver tänka på det man säger och på sättet man säger det på så ja-a, sandlåda var det.
Det är klart att en tvångslag inte är den ideala lösningen. Det är alla överens om men den måste nu behandlas för att man inte på morgonen då strejken börjar står handfallen och oförberedd. Här skulle oppositionen haft en mycket bättre orsak att kasta sand från andra sidan, hur har nu inte regeringen gjort något och hur har nu inte regeringen förberett sig alls på det här. Nu förbereder sig regeringen och det är i allas intresse. Också oppositionens.
Jag förstår att oppositionspolitik är att visa hur mycket bättre landet skulle vara om du ens eget parti satt i regeringen. Men är det för mycket begärt att arbeta tillsammans för att få ett slut på den här krisen? Spara brandtalen om de elaka borgarna som bara tar från de fattiga och ger åt de rika till nästa gång och lite tänk på vad ni ropar i salen. Och låt nu snälla människor den som har taltur tala. Om det är något viktigt ni har att säga så lyssnar vi nog om ni väntar på er tur. Så är det i sandlådan också.
