Cykla inte på trottoaren!

Cyklisterna i stan har ökat och bra så. Men med det ökade antalet cyklister har det tyvärr uppstått ett fullständigt kaos på trottoarerna. Om du är över 12 år gammal, och på din cykel, så har du inget på trottoaren att göra!

Problemet med cykelvägarna i stan är inte, som jag ser det, att de är få utan för att de är töntigt planerade. Som det är nu så samsas fotgängarna och cyklisterna om de redan från början smala trottoarerna och fotgängarstråken. Egentligen borde det vara mera naturligt för cyklisterna att samsas om körbanan med bilisterna. Inte nödvändigtvis som "en av bilarna" utan på en skild egen fil som sku vara tydligt utmärkt, eventuellt genom att måla cykelfilen med en färg som visar skillnaden till själva bilkörbanan. Dessa cykelfiler sku inte behöva ta upp bilarnas parkeringsutrymmen utan löpa parallellt med körbanan och de parkerade bilarna.

En cykel är ett fordon och hör därför inte hemma på trottoaren som är fredad för fotgängaren. Även fotgängare borde lära sig att respektera cykelvägen och i sin tur inte vistas på dem.

Valdagen efter

Tre dagar efter kommunalvalet känns det nu angeläget med en liten utvärdering. Tre dagar efter kommunalvalet känns det även motiverat att faktist vara stolt över sitt eget resultat och glädjas åt en bra kampanj. Med mina 345 röster blev jag 12:e av sfp:arna vilket OM vi inte sku ha förlorat det sjätte mandatet sku ha betytt en suppleantplats. Det harmar lite. Men överlag är jag mycket nöjd!

Helt nöjd kan jag dock inte känna mig över partiets valframgång överlag. Denna framgång uteblev ju helt i södra Finland och det är ändå här jag tycker att det sku vara alldeles speciellt viktigt för partiet att hålla (och helst också öka) sina ställningar. Ett mandat mindre i både Esbo, Helsingfors och Vanda betyder mindre kredibilitet i huvudstadsregionens samarbetsorgan och riskerar att vi inte får vår röst hörd i tider av metropolvansinne. Vårt förlorade mandat betyder även färre nämndplatser och en risk att vi inte får någon av de organ som sku intressera mig mest; kollektivtrafik-, stadsplanerings- eller idrottsnämnden. För att inte tala om stadsstyrelsen...

Jag är inte helt nöjd med partiets valkampanj. Det här har jag även låtit partikansliet förstå och har inte blivit bemött såsom jag sku hoppas att en förtroendevald i partiets organ borde bli mött; med förståelse och en enkel gest att den konstruktiva kritiken är emottagen. Vi har fört fram att en kampanj som Rättvist, med röd bakgrund och svarta prickar, inte går hem i huvudstadsregionen. Här krävs något fräscht, något väl förankrat i stadsbornas vardag och något mera blå-grönt.

I stan behövs även mera, ja, fiilis helt enkelt! Det finns många unga som är partimedlemmar eller känner sig nära till partiet men jag förstår varför många av dem tycker att det är coolare att sitta på krogen med ett gäng Gröna, där de unga syns och hörs så mycket mer. Många av oss unga Sfp:are borde istället för att luta oss tillbaka och klaga på att partiet är så dammigt och gubbigt, aktivt gå med i partipolitiken och göra den till det vi efterlyser.

För det är tyvärr ofta som det blir mera klagande och mycket mindre verkstad. Istället för att sitta bredvid och fundera på varför ingen gör något åt Svenskfinlands minskande inflytande, så gör något åt saken. Det är inget som säger att det inte är just du som är kraften finlandssvenskarna behöver.

Nej till gratis barndagvård

Som kommunalvalskandidat vet vi att vissa åsikter är mer populära än andra. En populär åsikt är att göra saker billigare eller rent av gratis då vi ändå är i farten. Men då något är gratis är det svårt att kräva valuta för pengarna.

Gratis barndagvård i Helsingfors skulle kräva att staden först gjorde stora investeringar i infrastruktur och nyanställningar för att garantera en plats åt alla. De barn som blir utan dagisplats är redan nu orättvist behandlade men hur motiverar du i fortsättningen för en förälder som blir hemma, utan inkomster och utan dagisplats, att en gratis tjänst tyvärr inte är alla förunnad? Barndagvården i Helsingfors är i akut behov av tilläggsresurser för nybyggen och mera personal. Dessa investeringar kan vara svåra att göra om servicen blir kostnadsfri.

Det finns inte något sådant som helt gratis. Dessutom prioriterar vi stadsbor alla olika saker. För någon skulle det vara viktigt med gratis kollektivtrafik, andra skulle hellre se flera avgiftsfria parkeringsplatser medan resten vill ha avgiftsfri hälsovård.

Gratis barndagvård låter bra, gratis kollektivtrafik likaså, men låt oss vara realistiska, som kandidater, och föreslå saker som är möjliga att genomföra även i praktiken.

Butikernas öppethållningstider

Finland är ett litet land och vi har vant oss vid ett begränsat utbud som en följd av detta. Många saker är så mycket lättare genast då man är utomlands; att få en stor kopp specialkaffe till hyggligt pris, att kunna köpa en flaska vin i matbutiken, att köpa bröd efter klockan nio på kvällen och ett par nya skor på söndag. Varför ska det då vara så här i Finland? Vem är det egentligen som ska få bestämma när butikerna får ha öppet och vad de får sälja? Vem är det som bestämmer att just söndagar är den dag som köpmannen måste hålla stängt och vi som är på söndagspromenad får nöja oss med att fönstershoppa?

Söndag är enligt traditionen den dag då vi inte ska göra så mycket. Denna vilodag grundar sig på värderingar och beslut som vi fått i arv av en generation som har en annorlunda livsstil än till exempel många unga idag. Det är inget fel på att ta det lugnt, men vi kunde själva få välja vilken dag i veckan det är som vi håller stängt och vilar. I ett litet land som Finland skulle det rent av vara till fördel om inte alla vilade på samma dag.

Låt butikerna ha öppet när de vill, fast dygnet runt om efterfrågan finns! Det att någon tycker att man inte ska köpa nya skor på söndagar så behöver inte förhindra resten av befolkningen från att ha denna möjlighet. Det finns inga begränsningar för när arkitekter, jurister och författare får utöva sitt yrke. Varför just köpmannens arbete begränsas en specifik dag i veckan är helt enkelt orättvist.

Mitt sommarjobb i USA

Min semester valde jag att i år spendera på jobb. Ett jobb som krävde att jag steg upp klockan åtta varje dag (tom. på veckosluten) och fortsatte till långt efter klockan fem under fyra veckors tid. Samtidigt var det ett jobb som gav mig en möjlighet att träffa människor från 15 olika länder och resa till San Francisco. Den här sommaren har jag varit ledare på ett barnläger - och älskat (i alla fall nästan) varje sekund av det.

CISV, eller Children's International Summer Villages, är en internationell organisation som ordnar läger för barn och ungdomar runtom i världen. CISV grundades av Doris Allen för 55 år sedan, dvs. i efterdyningarna av andra världskriget, med en tanke om att om barnen fick träffa barn från andra länder, lära känna dem och deras kultur, så skulle de växa upp mera toleranta och även sprida den tanken till andra. De skulle inte heller vara de som skulle starta det tredje världskriget. Tack vare Doris Allen så träffas nu barn och vuxna runtom i världen varje sommar för att under några veckors tid bygga upp vänskapsförhållanden som blir mycket speciella och väldigt starka.

Jag deltog själv som 11-åring i ett läger i Sverige och har nu varit ledare fyra gånger; till Norge, Italien och två gånger till USA. Samtidigt som det är härligt att se hur bra barnen trivs och utvecklas under den här tiden så är det en upplevelse även för de vuxna. Du delar precis allt med de här människorna under fyra veckors tid och lär därför känna dem vissa gånger till och med bättre än vad du gör många vänner du har hemma. Känslan efter ett CISV läger är definitivt speciell och refereras till som The CISV Spirit som många gånger är svår att förklara för utomstående.

Den här sommaren i San Francisco har lärt mig bland annat att Latinamerikaner är mycket konservativa, att australiensare svär mycket, att amerikaner är öppna och ärliga, att filippiner talar flytande engelska och att ungrare är blyga men mycket hjärtliga. Allt som allt en sommar i mycket goda vänners sällskap med god mat, tillräckligt att dricka och en stund i solen - just som det ska vara!

Hujsit Barnslig Löpsedel

Partiet har haft partidag och måndagsfeelisen är därefter. Av ämnena som diskuterades den här gången tycker jag att de mest intressanta var OS i Peking (ingen bokjott av Finland - äsch), vägavgifter (utredning ska göras och inga skrivelser för - bra så) och om en eventuell revidering av namnlagen (snart kan vi hoppeligen alla ha även ett mellannamn - kul!). Tja till kärnkraft men hej, vem tror att det här är första gången ett parti skriver in en politikerformulering som åsikt som kan godtas av majoriteten? Politik är att kompromissa och så gjorde vi den här gången.

På tal om tja-sägare; vem kan rada upp var de andra partierna står i specifika frågor som NATO, skattereformer och jordbrukspolitik?

Partidagen ger alla partimedlemmar en möjlighet att blomma och ska inte vara en uppvisning av knivskarp superprofessionell tjänstemannapolitik. Till de uppgifterna har vi valt våra duktigaste att göra det på heltid - inte bara under de två dagar som partidagen går av stapeln.

I politiken ska man våga ta ställning men ingen ska tvingas till det. Det är ännu också demokrati som gäller. Och pressfrihet också i all ära men den mera originella rubriken kunde den här gången ha varit: "Partimedlemmar tog sig tid att diskutera ämnen som är viktiga för hela folket - hur orkar dessa offra ett av sommarens vackraste veckoslut då allt som haglar är otacksamma klagovisor? Sfp-bas svarar: Det är ju bra att någon gör det!"

Valfinansiering

Makt och pengar är en svår ekvation, i synnerhet om det ena antas förutsätta det andra. Riksdagsledamöternas valfinansieringsredovisningar har legat framme ända sedan valet förrättades för över ett år sedan och nu först reagerar någon. En valkampanj kostar och någonstans kommer pengarna ifrån, vems uppgift är det att följa att lagen följs?

Lagen om kandidaters valfinansiering har bara åtta år på nacken och har implementerats i två riksdagsval. Det här är första gången de invaldas redovisningar lyfts fram och granskas ordentligt och först nu börjar lagen egentligen tjäna sitt syfte. För lagens syfte var ingalunda att sätta gränser för hur mycket pengar kandidaterna får lägga ut på sina kampanjer, som Sdp nu föreslår att borde göras, utan att öka inblicken i det politiska beslutsfattandet; göra allt mera transparent. Lagen förutsätter inte mycket av den invalda, förutom namn, parti och val i fråga ska slutsumman på kampanjen redovisas samt vissa donationer specificeras. Eftersom lagen inte stipulerar några följder för dem som inte namnger stora donatorer, väljer många att kringgå detta krav, säkert efter att först ha försäkrat sig om att alla andra också gör det.

Media har en roll i det här sammanhanget och därför är det viktigt att man nu fokuserar på de oegentligheter som försiggår i valfinansieringsredovisningarna. Det är klart att alla nu kastar sig på lagen och kräver en skärpning av den, men det här är att ta den lätta vägen ut. Det må hända att en strängare ordalydelse är på sin plats men nu är för mycket fokus lagt på lagens tolkning, som sist och slutligen är ganska klar. Granska istället sanningen bakom summorna, bakom donatorerna och vilka följder dessa kan ha haft på själva politiken. Först då uppfylls själva meningen med lagen, att åt medborgaren ge mera insyn i sina folkvaldas handlande.

Lagen om kandidaters valfinansiering behöver egentligen inte revideras. Efter den här mediestormen kommer alla som omfattas av lagen nästa gång, med största sannolikhet, att vara noggrannare i sina redovisningar och också ta reda på varifrån kampanjpengarna egentligen kommer.

En hands show

För första gången i mitt liv så bröt jag ett ben i kroppen. Mitt stackars långfinger fick sig en stöt i handismatchen och tydligen har den här stjärnspelaren druckit för lite mjölk då resultatet blev skenor, bandage och en oanvändbar vänstra hand för fem veckor framåt.

De första dagarna kröp det myror omkring i den utsatta handen och många var de gånger jag hade lust att bara riva av bandaget av pur irritation. Förvånansvärt snabbt vande man sig dock och snart gick hårtvätten med en hand nästan lika bra som innan. I samma takt växte diskhögen och fönstren förblev otvättade - vissa saker går bara inte att göra med en hand...

Tur nog så har jag idrottsförsäkring och utnyttjade den genast med att gå privat till läkaren. Under fem veckor har jag hunnit med lika många besök och dubbla antalet röntgenbilder och eventuellt är det inte över ännu. Efter fem veckor i bandage så är finget inte helt sig lik mera. Till saken hör att den första läkaren jag gick till, jourhavande kirurgen på Mehiläinen i Åbo, konstaterade enbart en fraktur i fingret och valde att inte gipsa det. Jag anade lite oråd redan då jag just innan han började på andra varvet bandage undrade varför fingertoppen var lite sned och han stannade upp och konstaterade att ajjo, ser ut att vara ett sk. latinska termerna på snett finger och gick efter ytterligare en skena. Jag har alltid litat fullständigt på det som läkaren säger och ätit alla de piller de gett och följt den vårdplan de rekommenderat men finns det faktiskt en möjlighet att de inte alltid märker allting och inte ger den bästa vård som finns tillgänglig (fastän man går privat?)? För det är vissa yrkeskårer vars kompetens man bara är tvungen att lita på och väldigt sällan kan ifrågasätta (är du nu läkaren säker på att du satt bandaget rätt och att mitt finger inte efter fem veckor kommer att vara snett).

Vid sjukdomsfall är patienten helt i händerna på en annan människa och litar på den här med allt från sin hosta, sitt finger eller allvarligare saker. Definitivt ett ansvar och all respekt till dem som tar sig an yrket. Vi litar på er så snälla, ta er tid att kolla på röntgenbilden en gång till, vi betalar er mycket pengar för att ni ska göra det.

Jag tackar min idrottsförsäkring för att jag den här gången klarade av att punga ut 92 euro för en tio minuters fingerkoll. Nästan lite skamlöst hur mycket vinst man kan göra på andra människors olyckor.

ESC

Missä miehet ratsastaa är vårt högttravande bidrag till ESC 2008. Nog var det en rad tråkiga bidrag som tävlade i årets finska uttagning! Så bra med äkta finsk hårdrock istället för äkta finsk techno eller, ännu värre, iskelmä. Varför görs det så tråkiga bidrag till denna prestigefyllda tävling? Senast vi tänkte utanför boxen gick det vägen, nu är vi lite utanför boxen igen så varför inte?

Snälla YLE, ta en sväng över pölen och kolla hur de gör det i Sverige. Helt säkert hittas några schlagerentusiaster i det här landet som skulle kunna pimpa upp också vår uttagning lite.

Ass-istenter

Jag har inte blivit trakasserad. Jag vet inte om någon som blivit det heller. Men jag kan förstå att det är en helt för smaskig nyhet att låta gå förbi och jag förstår att vissa kvällstidningar varje vecka hittar en ny infallsvinkel på smaskigheten. Det är svårt att diskutera något konstruktivt då den enda reaktionen man får är att "är du nu helt säker att någon inte tafsat på dig?".

Det som är otrevligt är att vissa blir utpekade som snuskgubbar utan att de förtjänar det. Tapani Mäkinen har sitt arbetsrum i samma korridor som jag och han har alltid hälsat glatt och utbytt artighetsfraser vid tidningsbordet - oberoende av om det är en assistent eller en riksdagsledamot som sitter med Hesarin. Han var en av dem som gjorde att jag ganska snabbt kände mig välkommen här och gav dessutom ett intryck att allt kanske sen heller inte är så hierarkiskt. Dagarna efter skandalen gick han omkring med olycklig blick och hälsade inte mera. För lika mycket som vi funderar över vilka de verkliga trakasserarna är så funderar säkert de utpekade på vem det är som uppgivit deras namn i spekulationerna. Inte ett idealt utgångsläge på en arbetsplats.

Vem som talar sanning och vem som ljuger vet ingen. Vad som är trakasserier och vad bara oskyldiga blickar och kommentarer vet bara den som känner sig obekväm i situationen.

För omväxlingsskull föreslår jag att en undersökning görs om hur mycket männen i riksdagen blir utsatta för sexuella trakasserier. Alternativt ge oss arbetsro och sluta stämpla oskyldiga människor.

Fondfyrk finns

De stora finlandssvenska fonderna ska göra gemensam sak och satsa på finlandssvenskhetens framtid. Bra så, oberoende av hur mycket smusslande det som vanligt ingått och hur mycket samma personer det igen kommer att sitta och fundera på samma saker (här får man gärna bevisa mig fel). Jag har själv haft privilegiet att bli understödd av Fonden och kan tacka för ett mycket givande praktikhalvår i London och en liten extra peng i den stackars studerandes plånbok. Men samtidigt vet jag att det är många som inte haft samma möjlighet och som även högljutt funderat över detta: varför får just du pengar och inte jag?

Detta är inte enbart en dos av den kända finlandssvenska svartsjukan som gör sig gällande utan ett verkligt problem. Ett legitimitetsproblem för Fonden och samtidigt ett problem för Partiet. De båda går inte hand i hand (mera) men det är många som förknippar de tu med varandra. Då ansökande ett och ansökande två tävlar om samma pengar är det lätt att den förfördelade ser sig som på något sätt icke unnad av partiet (ajj är jag för vänster) och därmed känner sig avog till det.

Fondens omsättning ökar med miljoner euro varje år och samtidigt som många projekt helt förtjänstfullt nyttjar detta så kunde vi börja se vidare och stöda även sådant som traditionellt fallit utanför. För det första idrott. Jag vet att det finns en pott reserverad för idrottsverksamhet men denna kunde ökas och ökas på det sättet att den omfattar även lagsporter fast den ibland överskrider språkgränser. För det andra skulle jag gärna se att mera pengar reserverades för studie-, praktikant- och andra högskoleprojekt. Jag ser det som i högsta grad i Fondens intresse att en nyutexaminerad ges en möjlighet att fördjupa sina kunskaper i sitt kommande yrke till exempel utomlands vid någon hög instans. Överlag kunde sådana som faller utanför andra stödsystem, ofta i samband med att de strävar till följande nivå, få en del av de pengar som inte enbart ska vara en liten grupp förunnade.