Den perfekta julstjärnan

Juletid, stilla ro och frid... ...eller springa, springa, springa, jäkta, jäkta, jäkta och bara hoppas att allt snart är över. Varför? Om det är så himla stressigt att köpa julklappar och julgranar och hinna skriva femtielva julkort så låt bli. Vi har hellre en avslappnad och glad vän än en som tar stress över att den ännu inte hittat den perfekta julklappen åt en.

Julshopping ska ju vara tiden då man går omkring i butikerna, i lugn och ro och tänker på människorna man tycker om. Det bästa är att hitta den perfekta julkappen och sedan vara spänd ända tills den andra öppnar den och hur den då reagerar. Då jag var yngre förstod jag inte vad mostrarna dillade om då de alltid påpekade hur mycket trevligare det var att ge än att få julkappar. Va? Hellre en hög med paket med mitt namn på än någonslags känsla av givmildhet. Det är inte det första påståendet mina äldre och visare släktingar kommit med som jag numera tagit åt mig.

Love Actually är den BÄSTA julfilmen EVER!! För mig är den precis vad jag hoppas att jul är: kärlek, kärlek, kärlek och gärna lite hemlig kärlek. Because if you can't say it at Christmas, when can you! Med ett paket, ett kort, en textare eller genom att skicka en pepparkaka via Facebook. Men snälla, ids int stressa, du är så mycket lättare att tycka om då du tar det lugnt och inte klagar på allt och alla. Julen kommer nästa år också.

Det här inlägget dedikerar jag till den perfekta yviga, stora och röda julstjärnan jag köpte igår. Må den hållas lika julig ända fram till den 24.12.

Sandkastning

Jag sitter på mitt arbetsrum och tittar på plenum och debatten om vårdkonflikten. Jag håller TV'n påslagen ända till slut fast det är frestande att stänga av och lyssna på Kent istället. Orsaken till att jag inte sku ha lust att lyssna på den pågående debatten är inte det att ärendet i sig väcker så mycket negativa känslor utan snarare sättet som ärendet diskuteras på.

Jag har inte någonsin tidigare varit på plenum förrän jag började jobba här i huset. Därför har jag inte heller varit medveten om debattklimatet som jag nu kan berätta för er att påminner om en mycket stor sandlåda. Oppositionen sitter i ena ändan och regeringen i den andra och ingendera lyssnar utan skriker istället över huvudet på varandra. Om oppositionspolitik är det, att man inte längre överhuvudtaget behöver tänka på det man säger och på sättet man säger det på så ja-a, sandlåda var det.

Det är klart att en tvångslag inte är den ideala lösningen. Det är alla överens om men den måste nu behandlas för att man inte på morgonen då strejken börjar står handfallen och oförberedd. Här skulle oppositionen haft en mycket bättre orsak att kasta sand från andra sidan, hur har nu inte regeringen gjort något och hur har nu inte regeringen förberett sig alls på det här. Nu förbereder sig regeringen och det är i allas intresse. Också oppositionens.

Jag förstår att oppositionspolitik är att visa hur mycket bättre landet skulle vara om du ens eget parti satt i regeringen. Men är det för mycket begärt att arbeta tillsammans för att få ett slut på den här krisen? Spara brandtalen om de elaka borgarna som bara tar från de fattiga och ger åt de rika till nästa gång och lite tänk på vad ni ropar i salen. Och låt nu snälla människor den som har taltur tala. Om det är något viktigt ni har att säga så lyssnar vi nog om ni väntar på er tur. Så är det i sandlådan också.

Konsten att kunna skälla vid rätt träd

Så var det sagt igen (Hbl 30.10): Sfp i Helsingfors är tråkigt, utdöende och påväg att förlora allt det fötroende som det nångång haft plus dessutom några till. Dessutom är vi osexiga och tråkiga. Punkt. Jahha, och vad hade ni tänkt att vi nu sku göra med den här informationen? Hoppa upp och hurra att någon äntligen kommit med lösningen? Det är så lätt att kritisera och dessutom upprepa allt det som sagts ren åtminstone 57 gånger tidigare men vem ska då komma med lösningen? Eller ännu bättre: när ska man beviljas arbetsro?

Om jag tycker att Stockmann är tråkigt så väljer jag själv att gå dit eller inte. Jag kanske först står en stund under klockan och perklar över att butiken inte har det jag vill ha och vänder därefter högljutt näsan mot Sokos som är så mycket trendigare och dessutom just remppats. Eftersom ALLA vet att Stockmann är tråkigt och dessutom dyrt och dessutom så är det alldeles för trångt på lördagar. Bra, ingen har bett dig att gå dit i första taget utan det är din fria vilja att gå någon annanstans. Om jag dock verkligen vill gå till Stocka, tycker att butiken är helt okej men kunde behöva en och annan förbättring så kanske jag går in i butiken, fram till parfymdisken och frågar om det sku vara möjligt att även ta in den och den produkten och vad det beror på att den här andra är så fasligt dyr. Om jag vill gå ännu längre så söker jag ett jobb på Stocka och försöker att inifrån göra de förbättringar jag så länge efterlyst. För det är egentligen först då jag legitimt kan klaga på saken, då jag gör ett försök att samtidigt förbättra situationen eller iallafall försöker komma med en konstruktiv lösning på problemet. Jag står inte bara utanför och klagar på ett skyltfönster utan att egentligen ha en ambition att göra något annat än att klaga.

Det är så himla enkelt att klaga, kritisera och peka ut saker som görs fel. Personligen skulle jag så mycket hellre titta på det som är bra, saker man lyckats med och titta framåt, kostruktivt och utan alla typiska klichéer om dumma ankdammen och finlandssvensk trångsynthet. Åt mig får man gärna säga vad man tycker att jag hellre sku få fokusera på i min politik men om nån kommer och säger att jag talar om fel saker så lyssnar jag inte. Om du tycker att flera borde aktivera sig för till exempel de bostadslösas situation så varför inte göra det själv? Det är så lätt att klaga. Jag utmanar alla att också försöka göra något åt saken de så gärna klagar på.

Riksdagen, riksdagen, riksdagen...

Jag har skrivit gradun färdigt och fått jobb sen senast vi råkades och som min goda vän Martina uttryckte det börjat en ny fas i mitt liv. Jag jobbar nu på riksdagen och för riksdagsledamot Christina Gestrin och kan med hela sju dagars arbetserfarenhet säga att jag verkligen trivs. Det är till det här huset jag har längtat i något år och det är här jag är nu. Känns bra!

Hittills har jag hunnit förvåna mig över hur liten Johanna Sumuvuori är i verkligheten, att riksdagshusets marmortrappor ger en högtidlig känsla varje gång man använder dem, att torsdagens traditionsenliga ärtsoppa varierar i konsistens och smaklighet, att Mats Nylund skratt hörs på långa vägar och att Kimmo Kiljunen använder sparkstöttingen (business class?) nere i förbindelsegången.

Så var det då på riktigt slut på studielivet och Åbotiden. Kommer att sakna slöa mornar då det känns mera frestande att stiga upp klockan två på eftermiddagen än att gå på statistisk data-analys, långa kaffepauser på Bristol som allt som oftast byttes ut till ett stop eller sju, sitzandet, halarrumlandet, Kåren, K, SF, åstranden en varm vårdag och tentläsandet på bibban. Studietiden var lång men är den tid som hittills gett mig mest i många, många avseenden. Jag kommer att sakna den men ser såklart samtidigt framemot vad som följer nu!

Helsingfors Krets

Snart är det ordförandeval för oss Sfp'are i Helsingfors och spekulationerna har förts i både media och runt kaffebordet om vem som kommer att bli vald. Mitt namn har figurerat vilket jag är enbart glad över men har dock bestämt mig för att inte ställa upp den här gången. Jag trivs som viceordförande och prioriterar andra saker för tillfället (bli färdig och börja nytt jobb). I skrivande stund har en kandidat anmält sig som hugad och utan att ta ställning till eventuella andra intresserade vill jag framföra en liten eloge till Marianne Österberg för hennes mod i debatten. Alltför sällan är det någon som genast kliver fram och vill ta ansvar. Allt för ofta är det spelet bakom kulisserna som avgör.

Jag har hunnit vara viceordförande nu i snart ett halvt år och det känns bra. Vi träffas regelbundet med presidiet och verksamhetsledar-Hengi och kretsstyrelsen diskuterar aktivt genast den samlas. Mycket av diskussionerna har cirklat kring gamla godingar som 'hur ska vi kunna locka mera nya medlemmar' och 'hur ska gemene medborgare förstå att vi vill hjälpa och diskutera'. Detta är en diskssuion som förs säkert i de flesta föreningar och en miljons svaret tenderar att utebli. Många bra förslag kommer, det är inte frågan om det och mitt mantra brukar vara att inte ta så stor stress över att inte medlemmarna strömmar in. Det är med god politik och resultat som vi visar vad vi går för och genom att visa att vi är öppna för både nya tankar, nya människor och nya åtgärder.

Osaka

Mina eftermiddagar har under veckan fyllts av aktivt bänkidrottande vilket jag inte alls har något emot ett par gånger om året. Försökte till och med hållas vaken hela herrarnas maraton men somnade innan Janne kom i mål. Vet inte om det var den sena timmen eller tanken på att någon frivilligt springer 40 km i 30 graders hetta som var mera utmattande men grejen är att det är roligt med friidrotts VM, roligt med stora sportevenemang.

I skrivande stund har våra finska idrottsmän och kvinnor gjort bra ifrån sig i viss mån och ett par av de intervjuade har till och med bjudit på ett smil. Annars är det samma gamla visa: hur gick det nu såhär, jag har känt mig flunssig hela veckan, någon hade blandat smör och inte sylt i gröten blablabla. Tommi Evilä (visserligen förpassad till hemmastudion) var den enda som uppvisade någotslags sisu och var lätt aggressiv då han menade att om man som idrottare blir och grubbla på varför det inte for ännu ett par centimeter längre istället för att koncentrera sig på att göra bättre ifrån sig nästa gång så är det helt säkert att någon kommer 'selän takaa' och sätter ditt guldhoppet. Jag är uppriktigt sagt jättetrött på att se slokande axlar och bekymrade huvudskakningar som ber om ursäkt inför hela finska folket. Sluta selittä, visa vad du går för istället!

Den finska idrottskulturen bevisar sig gång på gång vara ja, precis som vi finländare ibland. Om matchen förlorades så var orsaken sannolikt den att vi spelade mot Sverige (för de vinner ju alltid, och på tur dessutom) eller så var domaren blind, döv och stum och hade dessutom en gammal beef med vår målvakt. Det är inte det allra lättaste att vinna och att förlora är så många gånger den enklare utvägen. Tänk, man behöver inte ta den där pressen, behöver inte kämpa varje situation ända till slut och så kan man i slutet dessutom skylla på någon annan. Hemmapubliken verkar ju svälja förklaringarna gång efter gång.

Säga vad man vill om svenskarna men då fröken Kallur efter missen på sin sträcka (hon kom "bara" fyra) gråter och menar att asch, det var ju bara så nära så finns det knappast någon bakom TV rutan som inte tvekar att hon gjorde precis sitt allra yttersta och antagligen kommer på medaljplats nästa gång istället för att hon verkligen VILL det. Efter att ha sett Tero Pitkämäkis intervju efter spjutkvalet som inte lovar gott inför finalen så kan jag inte låta bli att tappa medaljhoppet. Inte därför att det skulle vara "typiskt Finland" att bli utan medalj igen (en till kommentar som jag avskyr, vad är nu sen typiskt finländskt om inte det vi håller uppe) utan därför att det såg ut som om vår enda potentiella guldmedaljör såg ut att ha gett upp. Redan innan tävlingen ens börjat på allvar.

Sluta skylla på omständigheterna och visa att ni verkligen vill vinna! Annars kan man seriöst börja fundera vad ni ens gör där på andra sidan jordklotet.

Vilda Västra Nyland

Alla som den här sommaren kört omkring i Västra Nyland och ända ut till Hangöudd kan inte ha missat dem. De kommer emot en, ibland tio efter varandra och får en varje gång att hålla i ratten lite hårdare då bilen skakar till av luftdraget. Det värsta är att bli bakom ett gäng sådanahär och om man försöker sig på en omkörning är man snabbt en trafikfara. Dessa långtradare, lastade med bilar och med sikte på ryska gränsen är inte min idé av lugnt sommarkörande och annars också: de har tagit över hela Hangövägen!

Det här kan inte vara det bästa för en redan överbelastad väg, som dessutom skulle behöva flera än de nuvarande två futtiga filerna på några sträckor. De pengar som sätts undan för denna väg går säkert till omasfalteringar och förstärkningar snarare än utbyggnader just nu. Hur skulle det vara att införa en avgift för alla dessa ryska långtradare som sedan kunde användas till att göra något åt trafiksäkerheten? Det börjar vara ohållbart med en såhär stor del av trafiken som utgörs av tung trafik. Och då den dessutom används av fordon som inte betalar ett penni i skatt för dess uppehåll.

Varför måste köparna åka ända till Hangö för att plocka med sig sina bilar? Om en såhär stor del av de hitskeppade bilarna åker raka vägen till Ryssland så kunde de ju lika gärna skeppas till en hamn närmare gränsen? Det här ska jag inte säga i närheten av en hangöbo då en stor del av stadens sysselsättning går ut på dessa inskeppade bilar men hela situationen är ju ekologiskt ohållbar. Dessa bilar, från Ostasien, åker halva jordklotet runt till västra Finland för att sedan köras en fjärdedel (om inte mera) tillbaka runt jordklotet för att hamna några hundra kilometer från gränsen till dess ursprungsland. Det måste finnas ett mer effektivt och miljövänligt sätt att göra det här på.

Bubo bubo

Matchen Finland-Belgien på stadion igår var spännande och underhållande på många sätt. Inte nog med att pojkarna äntligen sparkade bollen åt rätt håll och ibland också i mål men åskådarna fick en naturupplevelse i världsklass. Jag är en smyg-bongare då det kommer till fåglar och hjärtat slog några extra slag då in över fotbollsplanen plötsligt svävade något stort och brunt som fick ett sus att gå igenom publiken. Jag hade hört om en berguv som häckar vid stadion och hade planer på att någon varm sommarnatt ta mig en promenad runt området för att spana in den men inte hade jag trott att det skulle vara så lätt att få syn på den. Berguven är ingen liten fågel och då den tog en sväng runt A-läktaren var det en och annan som förskräckt duckade innan den lugnt satte sig på motståndarens mål. Publiken skrattade och hurrade och applåderade "Pöllö klapp-klapp-klapp pöllö klapp-klapp-klapp" och spelarna visste säkert inte vad de skulle tänka då Europas största uggla kom för att kolla in deras spel på lite närmare håll. I alla fall jag satt ännu och kollade efter den då Jonathan Johansson satte in 1-0 och först då Vågen närmade sig den spanande uven så flög den slutligen sin väg.

Jag har sett en berguv tidigare på villan i Jakobstad och fick en gång till bekräftat vilket ståtligt djur det är. Och efter uppträdandet imorgon skulle jag vara färdig att göra denna fågel till maskot för inte bara stadion utan hela Finlands fotbollslandslag. Det var definitivt en upplevelse att se en så ovanlig, mäktig och vacker fågel sväva över ett hav av vita supporters. Väntar med spänning på när den visar sig igen.

Halvpositiv diskriminering

Jaha, så var det slut rökt. Vet inte om jag ska vara arg eller lättad över det beslut som nu har gjorts för mig dvs. no more kaffe + cigg inomhus. Såhär en varm försommarkväll stör detta mig inte så mycket (bra tajmat politikerna) men får se hur det ser ut i februari. Kommer ännu flera att börja röka hemma och inomhus och inte gå till baren mera eller har de flesta helt slutat röka tills dess?

Ryktet säger att då gänget slutade röka på krogarna i Stockholm så luktade det då inte mera cigarettrök utan snarare svett och prutt. Något att se framemot isynnerhet på platser som Lostarens källare och Kunckuns dansgolv. På tal om kunckun så har väl några barer och nattklubbar fått respit och tvingar inte rökarna ut på gatan eller in i glasburar helt ännu. Förstår inte riktigt logiken här, ska det sluta rökas så ska det.

Egentligen är jag emot detta rökförbud av den enkla orsaken att jag anser att det går emot min ideologi. Min ideologi går inte ut på att röka men min ideologi går ut på att om jag äger en bar så är det jag som ska få bestämma om man får röka där eller inte. Om man sen tycker att min bar är för rökig så får man gå någon annanstans, ingen tvingar ju någon att sitta och andas in andras tobaksrök, egentligen.

I Italien gick man in för att förbjuda rökning på ställen som serverar mera mat än dricka. Det låter ju helt vettigt: om gänget bara har kommit för att dricka så kan de gott få ta en cigarett. Här blev det ju nu någotslags underlig variant i stils med att man måste lämna ölen utanför glaskoppin då man vill ha sin nikotindos. För att inte rökarna blir och bo inne i koppin utan måste komma ut då de blir törstiga? Trust me, ingen stannar frivilligt inne i ett rökrum längre än nödvändigt.

I Norge har alla krogar mysiga och praktiska takterasser där man lugt kan bolma på under värmelampan och där i stort sett hela klientelet håller till. Lite svårt att implementera här i stan, husen är en aning högre än lilla byn i Norges trä trevåningshus. Terasser då, alla barer borde SÅ ha en. Det bästa på sommaren är ju att vara ute, isynnerhet om vädret tillåter det. Sen tycker jag att de som verkligen har en terass gott kunde få ha den uppe längre än till kl.22 vilket är det vanliga. Lite oljud mitt i sommaren mitt i stan efter klockan tie gör bara gott åt oss annars asociala finländare. Och Kaivos terass borde ABSOLUT få vara uppe längre; det blir alltid lika asigt sen då alla ska tränga in sig på en gång.

Ännu om vägtullar

Jag har inte hört några desto flera reaktioner gällande min insändare mot vägtullar men en liten grej om ämnet hade Hbl på veckoslutet. Bland annat trafikministern tycker att man helt bra kan gå in för att utreda saken men vill inte göra det på samma sätt som Stockholm där utredningen var mera konkret dvs. tullarna byggdes och togs i bruk för en period. Bra så eftersom ingen ännu har kommit med ett bra argument till varför en utredning och testning av tullarna ens behöver genomföras. Att jämföra Helsingfors med t.ex. London och säga att "men där har det ju fungerat jättebra" är helt absurt. Jag är helt säker på att min graduhandledare skulle säga att det inte går att jämföra två så skilda fall med varandra. Nej, satsa hellre på utredningar om mera relevanta saker och låt Stockholm och London sköta sitt. Och försök komma med en bra orsak till varför vi ens skulle behöva vägtullar här.

Insändare i Hbl 13.5

Införandet av vägtullar ingen lösning

I Helsingfors rör sig varje dag inte enbart de som är permanent bosatta här utan även flertalet besökare från andra delar av landet samt utomlands ifrån. Den infrastruktur som krävs för att upprätthålla en trivsam stadsmiljö utnyttjas inte enbart av helsingforsaren ensam och detta skapar vissa utmaningar unika för huvudstaden. Det är inte bara vi som använder oss av kollektivtrafiken, konserthus och gator men huvudansvaret för att allt detta upprätthålls och vårdas så ligger ändå hos oss helsingforsare.

Varje dag fylls infartslederna till Helsingfors av pendlare som antingen parkerar sina bilar i närheten av jobbet och fritidsverksamheten eller kör igenom staden för att nå sitt mål. Det är en självklarhet att dessa fordon ökar trycket på våra gator, smutsar ner luften och förorsakar köer och oljud. Så här är det i en storstad. Åtgärder som strävar till att minska den bilburna trafiken är alltid välkomna och västmetron är ett steg i rätt riktining. Istället för att ta bilen ända in till centrum så kommer det att vara möjligt att lämna den vid en metrostation och sedan, mera miljövänligt, ta sig till arbetet. För att detta ska fungera kommer det att behövas tillräckligt stora parkeringsplatser i samband med de planerade metrostationerna i Esbo samt att flera lokalbussar har sin hållplats här.

Smidiga trafiklösningar skapas inte över en natt och nya alternativ kräver sin smekmånad för att vi ska vänja oss vid dem. Det finns inga enkla lösningar och därför ser jag inte införandet av vägtullar vid stadens infartsleder som ett alternativ just nu. Detta alternativ skulle inte automatiskt lösa alla de problem som förknippas med privatbilism i en storstad utan kan i sin tur, enligt mig, eventuellt orsaka nya problem.

Vem är det som drabbas av morgonrusningen om inte den bilburne själv? Det är bilistens eget val att ta bilen men om alternativet är att gå femton minuter till närmaste busshållplats och sedan vänta i ytterligare femton på en överfull lokalbuss så är det förståeligt att så många väljer bilen.

Nej, satsa inte nu resurser på att bygga upp ett helt nytt system med vägtullar utan istället på att förbättra stadens kollektivtrafik. Metronätet kunde med fördel byggas ut avsevärt och i framtiden inkludera platser som Kaserntorget, Tölö, Brunakärr och varför inte Munksnäs. Lokalbussarnas turintervaller ska inte överskrida tio minuter och spårvagnen kunde gå ännu efter midnatt. Det är inte bara gläsbygden som behöver resurser för att uppehålla en konkurrenskraftigt kollektivtrafik. Staten ska nu ta sitt ansvar för huvudstaden och stöda kollektivtrafiken i Helsingfors.

Global nervärmning

Brr, kallt, inte den känslan jag skulle ha hoppats på såhär i början av maj men en bra orsak att stanna inne och skriva några sidor på Iso G och titta på snooker. Van är man ju nog, uppskattar varje liten solstråle på annat sätt i det här landet än någonannanstans och sneglar medlisamt istället på turisterna i sina topparockar och med halsduken virad runt huvudet. Tur för dem så finns det inte så mycket att uppleva utomhus i den här staden just nu och med gott samvete kan de sätta sig inomhus med en kopp kaffe eller annat värmande. En stad kan även ses inifrån och det att man inte vill gå ut får betyda just detta; att man inte behöver gå ut.

Men sedan närmar sig den tid på dagen då magen inte tål mera kaffe utan kräver mera innehåll. Mitt matförråd brukar inte bestå av mera än några nudelpaket och ingredienser till en snabb, men tråkig, pasta. Just därför börjar snålvattnet rinna då killen lagar hamburgare på höna och körsbärstomater på TV och plötslit är det just det som skulle göra eftermiddagen perfekt. Nu, skulle jag vilja ringa till närmaste restaurang och be dem komma över med en portion och lite cokis i samma veva men vet inte ens vem jag kunde vända mig till. Och visst skulle det kännas lite onödigt. Att beställa hem mat för bara en person. Stackars restaurangarbetaren skulle ju isåfall tvingas utomhus och bara för min skull. Vill inte ha detta på mitt samvete (han kanske blir sur) och dessutom vet jag inte vilka restauranger (annat än kotipizza) som sysslar med hemkörningar. Vad jag har förstått på min Number One informationskälla om livet i en annan del av världen nämligen Sex & the City så skulle det här inte vara ett problem. Enda problemet skulle istället vara att bestämma sig för vad man den dagen vill ha hemburet från en av de otaliga alternativen. En dålig sida med en stad i den här storleken är det att det inte går att få exakt vad man vill exakt när man vill. Och att det dessutom finns alternativ att välja mellan.

Det att man bor i en stad av den här storleksklassen betyder att man inte får dagstidningen hem i postlådan dagen efter det varit helg. Det betyder att man inte kan förvänta sig att en kaffekedja finns bakom hörnet med gott färskt kaffe genast från tidig morgon, gärna med en bagel till. Och det betyder att om man vill ha något så får man fixa det själv. Och gå ut ibland, fastän vinden får ögon att tåras och håret i ostyr. Äsch.

Liberal i Zagreb

Över veckoslutet hade jag turen att få njuta av det varma vårvädret vid lite sydligare breddgrader nämligen i Zagreb. ELDR (European Liberal Democrat Network) arrangerade sitt årliga Council Meeting som samlade politiker från hela kontinenten. Jag har en gång tidigare haft möjligheten att delta i en likadan tillställning då jag arbetade för Liberal International (ELDR's takorganisation) och tycker att det alltid är lika roligt att få komma ut lite och träffa likasinnade på ett internationellt plan. I Zagreb möttes allt från Kroatiens president, Rumäniens statsminister och lokala partiledare till svenska riksdagskvinnor, Anneli Jäätteenmäki och så Simon Ollus och jag från sfp. Diskussionerna kretsade på dagen bland annat kring den inflammerade situationen i Ryssland, under cocktailen om Kroatiens politiska klimat och under småtimmarna runt hur många öl en holländare egentligen kan dricka. Det är inte varje dag man har möjligheten att träffa liberala partikolleger från resten av världen, alltid en trevlig upplevelse!

På lördag blev jag sedan vald till viceordförande för Helsingforskretsen. Jag kunde tyvärr inte själv vara på plats på kretsmötet men tackar varmt för förtroendet! Det här är ett uppdrag som jag ser mycket framemot och tänker börja arbetet med ett särskilt sikte inställt på kommunalvalet och den kandidatrekrytering som så småningom kommer att köra igång. Jag är fullt övertygad om att vi kommer att göra ett bra val här i staden om vi lyckas presentera en kandidatlista som imponerar och övertygar. Det är ändå den enskilda kandidaten man sist och slutligen röstar på och målet är såklart att alla ska hitta sin hos oss.

På partistyrelsemötet idag gav vi vårt stadgeenliga ja till en regeringsmedverkan och jag gläds extra mycket över kulturministerportföljen. Nu har vi en ypperlig chans att satsa på mycket viktiga och nödvändiga satsningar inom idrott och bland annat musikexport. Jag vet inte hur mycket Steffi har gemensamt med sin företrädare men en flitig deltagare på alla slags musik- och idrottsevenemang hoppas jag att han blir. Börjandes nu från Eurovisionen. Varför inte till och med som prisutdelare? Jag kommer gärna med och överräcker blommorna till The Ark...

Viceordförandeskap

Husis skrev på Långfredag om att Didde inte ställer upp för omval som sfp's viceordförande på partidagen i juni. Didde tycker att han har gjort sitt och det är faktiskt en hel del han har hunnit med under åren. Det är inte alltid lätt att som ung kille från den här stan få det bemötande man är värd men Didde har hållit huvudet och fanan högt och kan vara stolt över det han åstadkommit. Och som han också sade så fortsätter han som vår representant i stadsstyrelsen vilket jag är mycket glad att han gör.

Lite senare i artikeln omnämndes sedan några kvinnor som kunde tänkas vara intresserade av att efterträda Didde och i det sammanhanget omnämndes jag! Jag blev mycket glad och förvånad över omnämnandet eftersom det inte var något de först frågat mig utan antagligen är något journalisten (Camilla Berggren) eller några på redaktionen kommit fram till. Det här är första gången som jag omnämns i sådana här sammanhang och det måste ju betyda att allt det arbete jag hittills har gjort börjar bära lite frukt i form av spaltutrymme. Det var ett litet omnämnande jag vet (och i samma veva hade de lyckats omdöpa mig till Strandberg, något min far lär ha råkat ut för vid ett antal tillfällen han med) men jag blev glad och fick en liten kick att arbeta vidare igen.

Och som svar på om jag är intresserad av uppdraget som viceordförande för sfp: Inte är det en omöjlighet, jag har ambitioner och är inte rädd för att medge det. Om jag känner att jag har stöd så kan jag tänka mig att ställa upp.

sfp hjärta hbl

Förra fredagen höll partistyrelsen möte och diskussionen kretsade främst kring riksdagsvalet och vad som gick rätt respektive fel. Alla höll med om att ett mandat till är strålande och det var inte bara en nöjd österbottning som ställde sig upp i talarstolen och skröt med kandidater, feelis på fältet och friska vindar. Voittajan on helppo hymyillä. För då det gick bra för partiet i nordväst så är trenden här nere i Nyland tyvärr inte lika positiv och en miljons frågan lyder: Hur ska sfp i Nyland (Helsingfors) i framtiden kunna öka sitt väljarstöd?

Husis lyfe upp några pst-medlemmars negativa uttalanden om tidningen som huvudnyhet och samtidigt som jag lite blev röd i ansiktet då jag läste artikeln så är detta inte första gången som sfp och hbl är i luven på varandra. Det är ett litet hat-kärlek förhållande såhär två stora finlandssvenska institutioner sinsemellan - som vill verka oberörda och oberoende av den andra men som samtidigt vandrar hand i hand i många saker. Så någon stor kris kommer det knappast att uppstå av det här.

Min egen analys av valet så här med några veckors perspektiv så är att det inte alls gick så farligt dåligt som man kunde tro här i Helsingfors. Med de sex översta namnen på listan med sfp'are som fått mest röster i riksdagsvalet 2003 i stan borta den här gången så var utgångsläget klart ett annat. Förstagångskandidaterna på vår lista var många och det är alltid mera utmanande att gå in i en valrörelse för första gången utan erfarenhet av var det lönar sig att annonsera, hur många gånger och var broshyrerna lönar sig att delas ut. Sfp's lista i den här staden var noga genomtänkt och jag vågar påstå att den inte kunde ha varit mycket bättre. Många många flera personer hade tillfrågats om de var intresserade av att kandidera men utan resultat och är det inte i längden mera värdefullt med kandidater som verkligen vill göra politik än sådanan som känner sig tvingade till det?

Det finns ingen att skylla på och tusentals orsaker till att valresultatet blev som det blev. Det är inte helt ointressant att titta närmare på de här orsakerna men någon huvudskyldig går inte att hitta, allra minst hos Hbl. För samtidigt som en sfp kandidat tycker att hon behandlas orättvist tycker en annan läsare att det enda hon läser om är sfp. Jag var mycket positivt överraskad av att Hesari lyfte upp partiet i en artikel om just det här partistyrelsemötet; det är nämligen i den här tidningen som vi kan vara glada över ens en liten notis i månaden.

Svenskfinland motsvarar inte sfp och sfp motsvarar inte Svenskfinland. Men de två klarar sig inte utan varandra. Detta må sen ses som en självklarhet av många medan andra vill söka alternativ till denna färdiga ekvation och röstar på något annat parti. Att vara intresserad av att göra politik och finlandssvensk betyder inte automatiskt sfp för alla. På samma sätt uppfattar inte den finlandssvenska väljaren sig automatiskt beroende av sfp.

Så länge sfp är ett reellt politiskt alternativ, inte bara i Svenskfinland, utan i hela landet så kommer sfp att överleva och må bra. Med denna slutanalys så hoppas jag att partiet i framtiden betonar allmänpolitiken i större grad framom språkpolitiken. Alla vet att sfp arbetar för det finlandssvenska men för få vet vad vi annat sysslar med. Det är det här andra som vi nu ska fokusera på och visa att sfp är ett politiskt parti precis som alla andra.

TACK!!!!!!

Jag är jättenöjd. Jag tycker att jag fick mycket röster. Jag vill arbeta vidare från det här!!!

Världens längsta arbetsintervju

Så har äntligen Den Sista Veckan kommit och på söndag får man veta om man har fått jobbet eller ej. Det här har varit den längsta arbetsintervjun någonsin och aldrig har man blivit tentad, synad och granskad från så många olika synvinklar som nu. Det dåliga med det här är ju att det inte bara är en man behöver övertyga om att man skulle vara bäst på jobbet utan helst tusentals. Alla man närmar sig eller som närmar sig en om det här jobbet så har dessutom olika krav och olika åsikt och tycker att oilka kriterier väger tyngst.

Det har dock varit en mycket lärorik prövotid och varje dag har tillfört någonting nytt. Jag har lärt mig att tala till hundratals människor och svara på frågor om allt från värnplikt till hur jag tror att invandrare lättare kunde integreras i samhället. Jag har lärt mig att inte ta det alltför personligt då någon skäller ut min syn på stadstrafiken eller mitt partis ideologi. Och jag har framför allt lärt mig att uppskatta varje liten uppmuntran och positiv kommentar på vägen.

På söndag får jag då äntligen beskedet om jag har fått jobbet eller inte. Hur det än går så är det här verkligen ett arbete som jag vill ha, och som jag antagligen kommer att fortsätta att söka.

Kampen om Finlandssvensken

Jag tittar ibland på FST men ser inte deras nyheter som ett större måste än någon annan TV-kanals. Jag lyssnar ofta på Radio X3M:s morgonshow men precis lika ofta på YLEX. Jag tycker om att gå på kräftskiva och sitz men kan tänka mig att dricka min öl utan att sjunga helan går först. Jag trivs på Nylle och Mecca men lika bra på ett på många andra ställen en fredag kväll.

För ett par år sedan föddes och dog ett experiment som kallade sig själv för Klubb S. Innan det ens hade hunnit börja så sköts det ner bl.a. i Husis som 'Klubben för inbördes beundran'. Kritiken följde lite samma linje som så många gånger tidigare dvs. många finlandssvenskar på samma ställe kan inte båda gott. Varför ska man måsta skämmas över att vara finlandssvensk? Varför ska man måsta lite höja på ögonbrynet efter att kompisen säger att den är påväg på Hangöregatta och sucka efter att man varit på söndagspromenad i Brunssan? För det är ingen annan som gör det förutom vi. 'Gud, det är ju bara såå finlandssvenskt!' - So what? Inte gör det saken automatiskt sämre för det!

Varför ska finlandssvenskhet vara så tabu? Det finns ett otal sk. finlandssvenska institutioner som tävlar om vår uppmärksamhet med sfp, FST och Hanken i spetsen och många gånger får dessa tävla snäppet hårdare än de motsvarande finska alternativet om finlandssvenskarnas gunst. Jag vet själv att jag kommer tillbaka till X3M först efter många om och men och går jag på Svenska Teatern så gör jag det för pjäsens skull, inte för själva teaterns (intalar jag mig själv). Alla dessa finlandssvenska institutioner har en mycket begränsad publik som de får slåss med tänder och franskmanikyrerade naglar för. Det är inte en självklarhet för många att vara såpass finlandssvensk att man håller på det egna i vått och torrt utan precis varendaste en åskådare måste flirtas och lirkas och övertalas och ibland även skrämmas fram.

Att titta på FST ska vara ens eget val. Att skriva in sig vid Åbo Akademi likaså. Att rösta på sfp den sista utvägen. Varför ska det vara såhär? Varför inte ta den enkla vägen ut och verkigen uppskatta de alternativ som erbjuds på svenska, åt just oss finlandssvenska? För det enda dessa institutioner vill är att göra något bra för finlandssvenskheten, något vi alla i grund och botten också vill.

Jag äger ett par Tommy Hilfiger pikén, min pappa har både Volvo och segelbåt och jag tycker om att ta en GT. Kan alla dessa "fenomen" förklaras med att jag är finlandssvensk? I think not.. Men så länge vi tror det så kommer alla andra att tro det också och så länge kommer fördomarna att frodas.

Egentligen tror jag att det många gånger är enklare att leva i dunklet av fördomar än att verkligen ställa sig upp och häva sig. Det går lätt att byta kanal och det går lätt att förklara bort sitt eget beteende som en produkt av majoritetens men knappast någon av oss skulle villa att alternativen inte längre fanns.

Vådan av att vara Student

Såhär fastlagstisdagen till ära så vill jag ägna en stund åt studenttraditionernas förtrollande värld och 'varför man egentligen vill gå omkring i en skitig halare'. Var i Åbo på veckoslutet på årsfest och tycker ännu också att den är den bästa festen, hur pretentiöst någon än må tycka att det är då fattiga studenter drar fracken på sig och valsar med kårband och prenikor flygandes. Behövs dessa traditioner? Varför vill studenter samlas, så många som möjligt, på samma ställe och till och med tävla om vem som ser mest uppseendeväckande ut och vem som beter sig sämst? I grunden finns säkert en liten vi mot världen känsla som understryks i takt med högtider som Fastlagstisdag och Årsfest.

Förr i tiden fick man gå med sin studentmössa från och med Wappen, hela sommaren, och ända fram till den sista september. Jag tillhör den kategorin som älskar min vita Fredriksson och jublar varje gång jag får bära den. Samtidigt valde en av mina bästa kompisar att aldrig införskaffa dylika och menade att han inte ville sätta sig i så tydlig kontrast till de icke hattprydda. Det är säkert av samma orsak som många väljer att inte införskaffa Halaren. Ack, denna färggranna sak som man spenderat en halv förmögenhet på att pryda med alla världens halarmärken och andra troféer och som - ve och fasa! - inte får så mycket som se vatten med risk att vara något annat än skitig och rentav lite äckliga.

Studenten i mig skulle så gärna ha stannat i pulkabacken idag ännu lite till och med kanske en liten skvätt värmande i den i alla fall lite redan värmande saften. Studenten i mig skulle egentligen ha velat spendera halva morgonen med ett bowlingklot i den ena handen och en ölflaska i den andra som sig bör i Åbo och studenten i mig skulle nu helst av allt vara på Nylle istället för samvetsgrannt hemma med tanke på morgondagens arbetsdag. Så skönt att ibland få dricka öl till morgonmål utan att ha dåligt samvete och dra fram på stan med hela världen emot en! Och samtidigt ack så skönt att även detta har sin tid...

Jo och nej och kanske

Allt ska man ha åsikter om. NATO, kärnkraft, höjningar och minskningar av det ena och det andra och hur exakt detta ska gå tillväga. Då jag började med allt det här, politiken, så funderade jag många gånger om jag överhuvudtaget hade tillräckligt med åsikter, om jag var tillräckligt "kvalificerad" för att skriva in mig i ett parti. Många av de åsikter jag har nu har jag fått just därför att jag är medlem av ett parti. Saker jag aldrig ens hört talas om och än mindre ägnat en tanke var plötsligt intressanta och mer och mer blev jag övertygad om att jag hade hittat rätt. På den här nivån (läs: gräsroten) så finns det inte så mycket rätt och fel åsikter utan snarare intressanta diskussioner. Politik och åsikter går hand i hand men vilkendera som kommer före är inte varje gång helt lätt att urskilja (och behöver inte nödvändigtvis urskiljas för den delen).

Valmaskinerna var ju sen ett kapitel för sig. Många av frågorna var sådana som jag inte i första hand annars skulle ha tänkt på och i vissa fall var det svårt att svara ja eller nej (och dessutom i vilken utsträckning; mycket, jätte mycket eller enormt mycket). Jag tog till den principen att inte svara 'Vet ej' på någonting eftersom jag inte helt understöder vaga ord och formuleringar i samband med vårt lands beslutsafattande. Erkki och Matti kommer undan med 'I den här stunden tycker jag inte att frågan är aktuell' och 'vi ska eventuellt kanske utreda saken' men det tycker jag inte att vi riksdagskandidater ska få göra.

Politik ska inte vara att kunna formulera sig korrekt på de tjugo sekunder man har micken i handen utan politik ska vara alla de visioner som ligger bakom. Det bor en liten politiker i oss alla, vare sig vi vill det eller inte, och det behöver inte automatiskt vara någonting negativt.

Och för att klargöra mina åsikter här och nu så säger jag JA till både NATO och kärnkraft. Punkt.

Insändare i Hbl 20.1

Mera gymnastik i skolan

Vårt utbildningssystem är väl prisat och anses som en av Finlands starka sidor i internationella jämförelser. Bra så, men samtidigt som vi jublar över det här så bör vi inte glömma att titta på hur detta i praktiken uppnås.

Målet med vår grundskoleutbildning ska inte vara att klara oss bra i Pisa-jämförelser utan snarare det att barnet trivs i skolan. Så som det är nu ses skolgången för många som ett nödvändigt ont och det att barnet inte vill gå till skolan viftas bort istället för att funderas över. Eleverna borde ges mera utrymme att själva forma sin skoldag och större satsningar kunde göras på eftermiddagsverksamhet i skolans utrymmen. Om eleverna vill bli kvar och spela korgboll i gymnastiksalen då skoldagen slutat, så borde dessa ges en möjlighet till det. I och med den senaste läroplanen så introducerades ett nytt ämne i grundskolan nämligen hälsokunskap. Varför tvinga eleven att sitta vid skolbänken och lära sig om att leva hälsosamt istället för att visa hur detta går till i praktiken på t.ex. gymnastiktimmen? Problemet är inte nödvändigtvis det att ungdomar äter för mycket godis utan det att de inte ges en möjlighet att göra sig av med all extra energi.

Så länge det är föräldrarna som köper maten hemma är det svårt att ändra på ett barns kostvanor men fortsatta nedskärningar på skolgymnastiken kan inte motiveras med att den är mera tävlings- än motionsinriktad. Varje skoldag bör innefatta åtminstone ett sk. kreativt ämne. Det är minst lika viktigt att ge barnet en möjlighet att rita/sy/snickra/springa som det är att lära denne alla Europas huvudstäder.

Akta dig för högern!

Varför skulle väljarna skrämmas av talet om en borgerlig regering? Socialdemokraterna varnar för högern och försöker med sitt tal naturligtvis locka flera röster till sig, men åt mig far hela logiken helt förbi. Hotet kan ju omskrivas såhär: akta er för en borgerlig regering; ett alltför starkt och attraktivt alternativ i antågande! Den stora stygga högern samlar redan nu flest röster i riksdagsval men ändå har de tre senaste presidenterna varit socialdemokrater.

Då det går bra för landet (och därmed även för folket) så är det många som inte vill ändra på sitt sätt att rösta. 'Han har varit ett tryggt och bra alternativ såhär långt, inte tänker jag börja rösta på någon annan då.' Varför inte? Tänk om det rentav skulle gå ännu bättre? En mycket effektivare skrämseltaktik skulle vara att tuta ut medelåldern på våra beslutsfattare och sedan räkna ut hur många av dem som med större sannolikhet röstar för en höjning av pensionerna i motsats till studiestödet. Nej, akta er varken för högern eller vänstern utan se istället upp för en riksdag som inte inkluderar 35 minusarna!

Politiska alternativ

Mikael Hiltunen skriver i dagens Hbl om den politiska alternativlösheten i Svenskfinland och menar att allt bara kretsar kring sfp. Finlands svenska socialdemokrater vill ha mera utrymme i debatten samtidigt som kritik riktas mot sfp's arbetsmarknadspolitik och det att man inte vill fortsätta i samma banor som förr. Att försvara ett argument med att säga att 'men det har ju fungerat så bra hittills' tror jag inte på. Hur kan vi veta det om vi inte provat på andra lösningar? Vare sig det gäller alternativ till en fackföreningsdominerad arbetsmarknad eller ett sfp-styrt Svenskfinland så är det aktörerna själva som är de som ska hävda sig. Det gjorde sfp iom. samarbetsförhandlingarna i regeringen och stod därmed för sin ideologi.

Jag sku vara urlycklig om HS lyfte upp sfp som en avgörande aktör i riksdagsvalet i stan. Alternativet här är nog tyvärr det att sfp själv kämpar för en position bland de stora namnen, än det att motståndarna lägger sig.