Snart är det ordförandeval för oss Sfp'are i Helsingfors och spekulationerna har förts i både media och runt kaffebordet om vem som kommer att bli vald. Mitt namn har figurerat vilket jag är enbart glad över men har dock bestämt mig för att inte ställa upp den här gången. Jag trivs som viceordförande och prioriterar andra saker för tillfället (bli färdig och börja nytt jobb). I skrivande stund har en kandidat anmält sig som hugad och utan att ta ställning till eventuella andra intresserade vill jag framföra en liten eloge till Marianne Österberg för hennes mod i debatten. Alltför sällan är det någon som genast kliver fram och vill ta ansvar. Allt för ofta är det spelet bakom kulisserna som avgör.
Jag har hunnit vara viceordförande nu i snart ett halvt år och det känns bra. Vi träffas regelbundet med presidiet och verksamhetsledar-Hengi och kretsstyrelsen diskuterar aktivt genast den samlas. Mycket av diskussionerna har cirklat kring gamla godingar som 'hur ska vi kunna locka mera nya medlemmar' och 'hur ska gemene medborgare förstå att vi vill hjälpa och diskutera'. Detta är en diskssuion som förs säkert i de flesta föreningar och en miljons svaret tenderar att utebli. Många bra förslag kommer, det är inte frågan om det och mitt mantra brukar vara att inte ta så stor stress över att inte medlemmarna strömmar in. Det är med god politik och resultat som vi visar vad vi går för och genom att visa att vi är öppna för både nya tankar, nya människor och nya åtgärder.
