Valfinansiering

Makt och pengar är en svår ekvation, i synnerhet om det ena antas förutsätta det andra. Riksdagsledamöternas valfinansieringsredovisningar har legat framme ända sedan valet förrättades för över ett år sedan och nu först reagerar någon. En valkampanj kostar och någonstans kommer pengarna ifrån, vems uppgift är det att följa att lagen följs?

Lagen om kandidaters valfinansiering har bara åtta år på nacken och har implementerats i två riksdagsval. Det här är första gången de invaldas redovisningar lyfts fram och granskas ordentligt och först nu börjar lagen egentligen tjäna sitt syfte. För lagens syfte var ingalunda att sätta gränser för hur mycket pengar kandidaterna får lägga ut på sina kampanjer, som Sdp nu föreslår att borde göras, utan att öka inblicken i det politiska beslutsfattandet; göra allt mera transparent. Lagen förutsätter inte mycket av den invalda, förutom namn, parti och val i fråga ska slutsumman på kampanjen redovisas samt vissa donationer specificeras. Eftersom lagen inte stipulerar några följder för dem som inte namnger stora donatorer, väljer många att kringgå detta krav, säkert efter att först ha försäkrat sig om att alla andra också gör det.

Media har en roll i det här sammanhanget och därför är det viktigt att man nu fokuserar på de oegentligheter som försiggår i valfinansieringsredovisningarna. Det är klart att alla nu kastar sig på lagen och kräver en skärpning av den, men det här är att ta den lätta vägen ut. Det må hända att en strängare ordalydelse är på sin plats men nu är för mycket fokus lagt på lagens tolkning, som sist och slutligen är ganska klar. Granska istället sanningen bakom summorna, bakom donatorerna och vilka följder dessa kan ha haft på själva politiken. Först då uppfylls själva meningen med lagen, att åt medborgaren ge mera insyn i sina folkvaldas handlande.

Lagen om kandidaters valfinansiering behöver egentligen inte revideras. Efter den här mediestormen kommer alla som omfattas av lagen nästa gång, med största sannolikhet, att vara noggrannare i sina redovisningar och också ta reda på varifrån kampanjpengarna egentligen kommer.

En hands show

För första gången i mitt liv så bröt jag ett ben i kroppen. Mitt stackars långfinger fick sig en stöt i handismatchen och tydligen har den här stjärnspelaren druckit för lite mjölk då resultatet blev skenor, bandage och en oanvändbar vänstra hand för fem veckor framåt.

De första dagarna kröp det myror omkring i den utsatta handen och många var de gånger jag hade lust att bara riva av bandaget av pur irritation. Förvånansvärt snabbt vande man sig dock och snart gick hårtvätten med en hand nästan lika bra som innan. I samma takt växte diskhögen och fönstren förblev otvättade - vissa saker går bara inte att göra med en hand...

Tur nog så har jag idrottsförsäkring och utnyttjade den genast med att gå privat till läkaren. Under fem veckor har jag hunnit med lika många besök och dubbla antalet röntgenbilder och eventuellt är det inte över ännu. Efter fem veckor i bandage så är finget inte helt sig lik mera. Till saken hör att den första läkaren jag gick till, jourhavande kirurgen på Mehiläinen i Åbo, konstaterade enbart en fraktur i fingret och valde att inte gipsa det. Jag anade lite oråd redan då jag just innan han började på andra varvet bandage undrade varför fingertoppen var lite sned och han stannade upp och konstaterade att ajjo, ser ut att vara ett sk. latinska termerna på snett finger och gick efter ytterligare en skena. Jag har alltid litat fullständigt på det som läkaren säger och ätit alla de piller de gett och följt den vårdplan de rekommenderat men finns det faktiskt en möjlighet att de inte alltid märker allting och inte ger den bästa vård som finns tillgänglig (fastän man går privat?)? För det är vissa yrkeskårer vars kompetens man bara är tvungen att lita på och väldigt sällan kan ifrågasätta (är du nu läkaren säker på att du satt bandaget rätt och att mitt finger inte efter fem veckor kommer att vara snett).

Vid sjukdomsfall är patienten helt i händerna på en annan människa och litar på den här med allt från sin hosta, sitt finger eller allvarligare saker. Definitivt ett ansvar och all respekt till dem som tar sig an yrket. Vi litar på er så snälla, ta er tid att kolla på röntgenbilden en gång till, vi betalar er mycket pengar för att ni ska göra det.

Jag tackar min idrottsförsäkring för att jag den här gången klarade av att punga ut 92 euro för en tio minuters fingerkoll. Nästan lite skamlöst hur mycket vinst man kan göra på andra människors olyckor.