"Vad är finskspråkigas åsikter om finlandssvenskar?" undrar tankesmedjan Magma. Jaha, undrar jag, varför är det relevant att veta detta? Som finlandssvensk tycker jag att en dylik studie inte bara är ointressant utan dessutom förolämpande. Det är minst sagt originellt att det här är det första (och främsta?) den finlandssvenska tankesmedjan har att komma med. Om tanken var att man sku fokusera på vår situation, och ännu viktigare på vår framtid, så sku en rundfrågning om vad majoritetsbefolkningen de facto vet om oss finlandssvenskar ha varit mera ändamålsenlig. Och då menar jag inte en gallup om vilken flagga vi enligt utsago viftar med på ishockeymatchen utan en som samtidigt ger kunskap åt intervjuobjekten om varför vi gärna talar svenska hos läkaren.
Vi har inte så dåligt självförtroende som vi nu ger sken av. Vi definieras inte av vad någon annans, må det så vara våra landsmäns, uppfattning är om oss utan av verkligheten. Vår tvåspråkiga vardag formas allt oftare av okunskap snarare än illvilja och det är via just kunskapskanaler, som den finlandssvenska tankesmedjan, som vi kan ändra på vissa uppfattningar. Men att börja med att först fråga efter mångas förutfattade meningar, tvinga människor att ha en åsikt om något som de annars kanske inte sku ha brytt sig om att ha en åsikt om, är bara att försvåra sitt eget jobb.
