Osaka

Mina eftermiddagar har under veckan fyllts av aktivt bänkidrottande vilket jag inte alls har något emot ett par gånger om året. Försökte till och med hållas vaken hela herrarnas maraton men somnade innan Janne kom i mål. Vet inte om det var den sena timmen eller tanken på att någon frivilligt springer 40 km i 30 graders hetta som var mera utmattande men grejen är att det är roligt med friidrotts VM, roligt med stora sportevenemang.

I skrivande stund har våra finska idrottsmän och kvinnor gjort bra ifrån sig i viss mån och ett par av de intervjuade har till och med bjudit på ett smil. Annars är det samma gamla visa: hur gick det nu såhär, jag har känt mig flunssig hela veckan, någon hade blandat smör och inte sylt i gröten blablabla. Tommi Evilä (visserligen förpassad till hemmastudion) var den enda som uppvisade någotslags sisu och var lätt aggressiv då han menade att om man som idrottare blir och grubbla på varför det inte for ännu ett par centimeter längre istället för att koncentrera sig på att göra bättre ifrån sig nästa gång så är det helt säkert att någon kommer 'selän takaa' och sätter ditt guldhoppet. Jag är uppriktigt sagt jättetrött på att se slokande axlar och bekymrade huvudskakningar som ber om ursäkt inför hela finska folket. Sluta selittä, visa vad du går för istället!

Den finska idrottskulturen bevisar sig gång på gång vara ja, precis som vi finländare ibland. Om matchen förlorades så var orsaken sannolikt den att vi spelade mot Sverige (för de vinner ju alltid, och på tur dessutom) eller så var domaren blind, döv och stum och hade dessutom en gammal beef med vår målvakt. Det är inte det allra lättaste att vinna och att förlora är så många gånger den enklare utvägen. Tänk, man behöver inte ta den där pressen, behöver inte kämpa varje situation ända till slut och så kan man i slutet dessutom skylla på någon annan. Hemmapubliken verkar ju svälja förklaringarna gång efter gång.

Säga vad man vill om svenskarna men då fröken Kallur efter missen på sin sträcka (hon kom "bara" fyra) gråter och menar att asch, det var ju bara så nära så finns det knappast någon bakom TV rutan som inte tvekar att hon gjorde precis sitt allra yttersta och antagligen kommer på medaljplats nästa gång istället för att hon verkligen VILL det. Efter att ha sett Tero Pitkämäkis intervju efter spjutkvalet som inte lovar gott inför finalen så kan jag inte låta bli att tappa medaljhoppet. Inte därför att det skulle vara "typiskt Finland" att bli utan medalj igen (en till kommentar som jag avskyr, vad är nu sen typiskt finländskt om inte det vi håller uppe) utan därför att det såg ut som om vår enda potentiella guldmedaljör såg ut att ha gett upp. Redan innan tävlingen ens börjat på allvar.

Sluta skylla på omständigheterna och visa att ni verkligen vill vinna! Annars kan man seriöst börja fundera vad ni ens gör där på andra sidan jordklotet.