Susanna Ginman skriver i HBL 19.8 om finlandssvenskar och rädsla. Jag skulle vilja spinna vidare på temat och påstå att vår rädsla har blivit det enda försvaret vi känner till. En rädsla som tar formen av reformovilja och nej-sägande.
Rädslan må vara befogad ibland men den leder tyvärr till stagnation och ett infekterat debattklimat. Nya idéer möts av ett instintivt nej – innan saken ens hunnit diskuteras ordentligt!
Jag har ett par exempel: placeringen av den svenskspråkiga barnträdgårdslärarutbildningen och skolnätsdiskussionen i Helsingfors.
Vi har i många år levat med situationen där bristen på behöriga barnträdgårslärare och barnskötare i Helsingfors är i det närmaste katastrofal. I stället för att möta detta uppenbara behov, och därmed trygga den svenskspråkiga småbarnspedagogiken, så låter man andra intressen råda.
Detta gynnar inte finlandssvenskheten.
Den diskussion som förts om skolnätet i Helsingfors har varit allt annat än konstruktiv. I stället för att ta tillfället i akt och verkligen se på hur vi vill att vår finlandssvenska skola ska se ut i framtiden så förvandlades diskussionen till en arena för personliga påhopp och lämnade en bitter eftersmak hos många.
Då diskussionen blir äcklig och då vi glömmer målet – att trygga svenskans framtid i vårt land – skadar vi oss själva mera än vad de personer som vi är rädda för gör. Vi hamnar i en situation där ingen vill vara med och diskutera och då ökar risken för att andra diskuterar saken i stället för oss; andra tar besluten i stället för oss.
Vi blir rädda för oss själva.
Detta gynnar inte finlandssvenskheten.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar