Peter Albäck går åt Folktinget i sin insändare (Hbl 15.3). Han kallar sessionen för en samlingsplats för ”herrefolket”.
Som deltagare i årets session borde jag väl tacka Albäck för denna komplimang (?) i stället för att ifrågasätta hans påståenden.
Folktinget har den tyngd som dess medlemspartier ger det. Det är fritt fram för Centern att ställa upp ”representanter för byggnadsarbetaren, fabriksarbetaren, städerskan, småföretagaren, jordbrukaren, bilmontören, kanslisten, butiksbiträdet, långtradarchauffören, hemhjälpen eller den vanliga pensionären med låg pension”. Svenska folkpartiet har representanter i Folktinget som hör till dessa yrkeskategorier. Samtidigt har vi även riksdagsledamöter (”herrar och baroner”?) som vill delta i Folktingets arbete. Detta ser vi enbart som en styrka.
Under Folktingets session har alla partier en möjlighet att hålla ett gruppanförande. Centern var det enda av de närvarande partierna som inte valde att utnyttja denna möjlighet. Vad tyder detta på? Om Albäck tycker att ”den vanliga medborgaren har minimal talan i Folktinget” så skulle det väl vara skäl att använda den talmöjlighet man har?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar