Innan diskussionen om det svenskspråkiga skolnätet i Helsingfors ens har kommit igång på allvar så har det väckts upprörda röster bland lärare, elever, föräldrar och stadens tjänstemän och politiker. Jag önskar att vi alla tog ett steg tillbaka och såg att vi ju alla arbetar för samma sak – för en stark finlandssvensk skola. Och att vi inte vinner någonting på att skapa motsättningar mellan varandra i det här skedet av diskussionen.
Det är alldeles klart att skolan förändras och att skolnätet måste ses över i takt med att finlandssvenskarna flyttar. Det är tjänstemännens plikt att reagera på förändringar som sker i befolkningsstrukturen och samtidigt fundera på hur nya utmaningar bäst ska mötas. Det är tjänstemännens jobb att förekomma, istället för att förekommas.
I sin tur är det föräldrarnas rätt att kräva en kvalitativ undervisning för sina barn. I synnerhet i de lägre klasserna är det dessutom viktigt att skolan finns så nära hemmet som möjligt. Eleverna har rätt att kräva bra utbildning och ett kursutbud som motsvarar de krav som ställs för studier på följande nivå. Den finlandssvenska skolan ska erbjuda specialiseringar så att de elever som vill satsa på till exempel idrott inte ska behöva göra det på något annat än sitt modersmål.
Lärarna ska få uppskattning för det jobb de gör. Det är helt förståeligt att det i lärarkåren väcks starka känslor då den skola som man gett många år av sitt yrkesverksamma liv åt plötsligt är hotad.
Politikernas uppgift är att lyssna till alla dessa grupper och fatta de viktiga besluten där efter.
Uppgiftsfördelningen är ändå sådan, att det är tjänstemännen som bereder ärendet; inte föräldrarna, lärarna, eleverna eller politikerna. Dock är det tjänstemännens uppgift att höra alla dessa grupper. Därför kommer SFP i Helsingfors att ordna ett diskussionstillfälle om den svenskspråkiga skolan i Helsingfors den 30 januari 2012.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar