Vi kan bättre än Immonen!

Riksdagsledamot Olli Immonen (Sannf.) vill begränsa rätten för asylsökande att röra på sig. Olli Immonen, riksdagsledamot från ett regeringsparti, tycker att människor kan behandlas olika. Det här är en kille som sitter på Arkadiabacken och fattar beslut om allas vår framtid. Det här är en kille som sitter med på viktiga möten där viktiga beslut fattas och det här är hur han tycker att man kan behandla människor.

Hur tar sig personer som Olli Immonen till riksdagen? Hur är det möjligt att det i riksdagen finns människor som inte vet vad mänskliga rättigheter innebär och som behandlar personer som bor i det här landet olika? Hur kan det finnas beslutsfattare som tycker att vissa människor har mera rätt att röra på sig än vissa andra? Hur är det möjligt att mitt land representeras av människor som inte tycker att vi alla är lika värda?

Det här är det vi får om vi inte ställer upp vettiga människor i riksdagsvalet. Vi får representanter som Immonen. Oberoende av hur mycket man tycker att man kan påverka på något annat sätt eller hur mycket bekvämare det skulle vara att inte utsätta sig för politik måste flera människor som inte är som Immonen ställa upp, nu!

Finland, skärpning! Vi kan bättre än Olli Immonen!

Insändare i HBL, VN och ÖN 6.2.2016

Yle-karantänen är problematisk

Yle har infört strängare regler för kandidater i politiska val. Nu heter det att genast då kandidaten offentliggjort sin kandidatur så försätts den i karantän och får då inte synas i Yles program. Detta gäller journalister, free-lancare och gäster i aktualitetsprogram.

Det här är problematiskt ur många synvinklar. För det första så behandlar Yle riksdagskandidaterna olika. Samtliga partiledare, många ministrar och en stor del av riksdagsledamöterna är kandidater i vårens riksdagsval. Yle har väl inte tänkt försätta också dessa personer i karantän?

Då Yle väljer att ge synlighet åt enbart en del av kandidaterna, det vill säga de redan etablerade politikerna, så försätter man många hundratals personer som aspirerar på dessa poster i en annan ställning. Det är problematiskt ur en demokratisk synvinkel om väljarna enbart får se den redan etablerade politiska makten i TV-rutan. I sitt försök att vara neutral så tar Yle de facto ställning för vissa kandidater!

Många politiker är experter på olika ämnesområden och deltar i debatter i den här rollen. Också politikers livsöden intresserar och de har därför getts en plats i TV-rutan. Om inte politikerna tillåts vara de experter som många är så försätter man en del av befolkningen i en annan ställning än till exempel forskare eller representanter från stora bolag eller intresseorganisationer. Om politikern plockas bort från debattprogrammet så finns ingen där som kan förklara varför vissa beslut har tagits och andra kommer att tas.

Jag skulle hoppas att ännu flera av de ansikten som syns i TV-rutan och röster som hörs i radio skulle ställa upp i val! Det är ett bra och kunnigt gäng som skulle ge mycket åt beslutsfattandet i det här landet. Jag tror dock att Yles regler medför att många journalister och samhällsdebattörer tänker om. Om man blir av med sin inkomst i flera månader så är det en stor risk att ta.

Det är i vårt allas intresse att vi har duktiga, sakkunniga och fiffiga politiker som representerar oss i riksdagen. Det är i vårt intresse att vi får se dem och lära känna dem också via Yles program. Om inte, så är det de som kan betala för sin TV-synlighet som vinner.

Reformovilja och nej-sägande

Susanna Ginman skriver i HBL 19.8 om finlandssvenskar och rädsla. Jag skulle vilja spinna vidare på temat och påstå att vår rädsla har blivit det enda försvaret vi känner till. En rädsla som tar formen av reformovilja och nej-sägande.

Rädslan må vara befogad ibland men den leder tyvärr till stagnation och ett infekterat debattklimat. Nya idéer möts av ett instintivt nej – innan saken ens hunnit diskuteras ordentligt!

Jag har ett par exempel: placeringen av den svenskspråkiga barnträdgårdslärarutbildningen och skolnätsdiskussionen i Helsingfors.

Vi har i många år levat med situationen där bristen på behöriga barnträdgårslärare och barnskötare i Helsingfors är i det närmaste katastrofal. I stället för att möta detta uppenbara behov, och därmed trygga den svenskspråkiga småbarnspedagogiken, så låter man andra intressen råda. 

Detta gynnar inte finlandssvenskheten.

Den diskussion som förts om skolnätet i Helsingfors har varit allt annat än konstruktiv. I stället för att ta tillfället i akt och verkligen se på hur vi vill att vår finlandssvenska skola ska se ut i framtiden så förvandlades diskussionen till en arena för personliga påhopp och lämnade en bitter eftersmak hos många.

Då diskussionen blir äcklig och då vi glömmer målet – att trygga svenskans framtid i vårt land – skadar vi oss själva mera än vad de personer som vi är rädda för gör. Vi hamnar i en situation där ingen vill vara med och diskutera och då ökar risken för att andra diskuterar saken i stället för oss; andra tar besluten i stället för oss.

Vi blir rädda för oss själva.

Detta gynnar inte finlandssvenskheten.

Du, kommunalvalskandidat?

I dagens HBL finns en annons som uppmanar läsarna att fundera på vem som kunde vara en bra kandidat i höstens kommunalval. Alla som någonsin haft en åsikt, vare sig det handlar om vägtullar eller om att den närmaste hundparken borde saneras, borde göra just det: ta en stund och fundera på om man borde ställa upp i kommunalvalet. Personerna som bestämmer i den här staden må vara riksdagsledamöter och ministrar i en lite större utsträckning än i andra städer. Här sitter Mari Kiviniemi bredvid Jan Vapaavuori, Paavo Arhinmäki och Astrid Thors. Det är klart att det här höjer ribban lite, stan ser ju ut att vara i helt kompetenta händer. Men förutom stadsfullmäktige finns det tiotals organ i staden som behöver kompetenta personer att fatta beslut om vägtullar och hundparker. Dessa organ tillsätts efter kommunalvalet och i stor utsträckning med kommunalvalskandidater. Det är synnerligen relevant vad för beslut som fattas i nämnerna, styrelserna och direktionerna. För att ge ett aktuellt exempel så kommer några personer i Utbildningsnämndens svenska sektion i veckan att bestämma om hur många gymnasier vi ska ha i framtiden i Helsingfors. För många kan det här beslutet vara viktigare än alla beslut stadsfullmäktige har fattat under hela sin fyraårsperiod. I stadspolitiken är det mannen och kvinnan på gatan som är politikerna. Riksdagsledamöteran hjälper gärna till men det är i hundparken och på skolgården som diskussionerna förs. Och det är de här personerna som också ska vara med och fatta besluten som berör vår stad. Så fundera en stund till: Du, kommunalvalskandidat?

Presidentvalsdagbok

Ombads av HBL att dokumentera presidentkampanjens sista dagar:

FREDAG 20.1

Svårt att tro att det är sista vardagen innan valet! Börjar dagen med att sköta praktiska saker som att kolla materialläget (ännu några lådor choklad kvar!) och hur många volontärer som sagt att de ställer upp vid Tre Smeder fredag-lördag. Passar på att uppdatera Evas Facebook med ett foto från torsdagens kampanj som visar en kandidat med mycket snö på kläderna men på gott humör! Att göra kampanj i januari betyder många lager kläder och kalla fötter men de sista dagarna kommer vi ändå att satsa på att synas ute vid Tre Smeder. Där går mycket människor förbi och väljarna är också vana vid att det i valtider finns partifolk på plats och de kan komma efter material och tala en stund. Det snöar riktigt ordentligt idag så jag väljer att inte blåsa upp ballonger. Lite synd men kan inte hjälpas; heliumballonger och snöslask går inte ihop. Uppslutningen kring valtältet är god och åtta liter varm saft går åt i ett huj.

Presidentkandidaten själv ska spendera kvällen på opera så jag passar på att fara till Ishallen på match. Det blir en hel del snack om presidentvalet i pauserna men vänner och familj är vana och diskuterar och funderar gärna!

LÖRDAG 21.1

Tidig väckning för att fara till partikansliet för att koka varm saft inför dagens kampanj. Vädret är ganska okej, skönt att det inte blåser! Vid Tre Smeder har Samlingspartiet och Sanfinnländarna redan satt upp sina tält. Samlingspartiet hann ta den bästa platsen medan Sannfinnländarna har ställt sig i vägen för att jag ska komma med bil ända fram. Blänger lite argt på dem då jag släpar vårt tält till rätt
plats. Eva kommer själv att vara på plats kl.12 och några minuter innan börjar människorna samlas vid vårt tält. Märta Tikkanen har kommit för att göra kampanj för Eva och jag hinner tala en stund med henne vilket gör mig glad. En annan inflytelserik kvinna Eeva Ahtisaari dyker upp och även president Martti Ahtisaari är på plats. Fru Ahtisaari menar att ”hon drog mannen med för att göra kampanj”
samtidigt som hon tar en korg med Eva-choklad och går ut i folkvimlet.

Nu har vi mycket gäng på plats vid kampanjtältet och Eva talar med människor och skriver autografer. Det är roligt att se att kandidaten har så mycket energi kvar och hela kampanjteamet peppar varandra och jämför hur många broschyrer de delat ut idag. Jag passar på att gå in en stund och äta lite och koka mera varm saft. På väg tillbaka till Tre Smeder tar jag också med ett stort knippe ballonger. Senare under
dagen dyker Lenita Airisto upp för att visa sitt stöd för vår Eva. Hon är oklanderligt klädd och får en och annan förbipasserandes huvud att vända. Lenita Airisto har tidigare i kampanjen menat att ”varför skulle vi kvinnor rösta på en gammal och grå man då vi har en fräsch kvinna som alternativ!” och jag kan inte låta bli att hålla med henne.

Det är också många som har kommenterat hur ung och snygg Eva är, nästan för ung och för snygg. Många menar att hon borde ställa upp om sex år istället och att de då skulle rösta på henne. Det som förvånat mest är alla kommentarer om Evas utbildning samtidigt som ingen noterar att det även finns andra kandidater som saknar magisterexamen.

Det sista vi gör på lördag är att samlas i kampanjbyrån på Tuppens torg för fisksoppa och kinuskitårta. Eva sitter i mitten av bordet med volontärer och familj runt sig och talar om kampanjen. Hon säger att hon inte ångrar någonting och att valrörelsen varit fin. Min känsla är precis den samma: jag ångrar inte en sekund att jag ställt upp i Eva Biaudets valkampanj; Eva är en fantastisk kvinna och en kvinna jag tror på och jag skulle göra det igen, när som helst.

SÖNDAG 22.1

Hade svårt att få sömn natten innan men vaknar ändå utan problem och med en massa fjärilar i magen. Eftersom det kommer att bli en lång dag så passar jag på att åka ut till Solvalla för att följa med finalerna i finska cupen i handboll och kör sedan snabbt hem för att först gå och rösta och sedan klä om inför kvällens valvaka. Det dyker upp mycket människor till Scandic Simonkenttä och stämningen är minst sagt
nervös men ändå uppsluppen. Många har fått bra respons gällande Evas TV-framträdanden den sista veckan och det finns en känsla av att det sista kampanjarbetet kan ge resultat. Såklart är besvikelsen stor då siffrorna och resultaten börjar komma in från landet men den övergripande känslan är ändå att vi gjort allt vi kunnat. Den här gången nådde vi inte ända fram men det kommer nya val och nya valkampanjer. Och då är vi med igen!

Skolnätsdiskussionen i Helsingfors fortsätter

Innan diskussionen om det svenskspråkiga skolnätet i Helsingfors ens har kommit igång på allvar så har det väckts upprörda röster bland lärare, elever, föräldrar och stadens tjänstemän och politiker. Jag önskar att vi alla tog ett steg tillbaka och såg att vi ju alla arbetar för samma sak – för en stark finlandssvensk skola. Och att vi inte vinner någonting på att skapa motsättningar mellan varandra i det här skedet av diskussionen.

Det är alldeles klart att skolan förändras och att skolnätet måste ses över i takt med att finlandssvenskarna flyttar. Det är tjänstemännens plikt att reagera på förändringar som sker i befolkningsstrukturen och samtidigt fundera på hur nya utmaningar bäst ska mötas. Det är tjänstemännens jobb att förekomma, istället för att förekommas.

I sin tur är det föräldrarnas rätt att kräva en kvalitativ undervisning för sina barn. I synnerhet i de lägre klasserna är det dessutom viktigt att skolan finns så nära hemmet som möjligt. Eleverna har rätt att kräva bra utbildning och ett kursutbud som motsvarar de krav som ställs för studier på följande nivå. Den finlandssvenska skolan ska erbjuda specialiseringar så att de elever som vill satsa på till exempel idrott inte ska behöva göra det på något annat än sitt modersmål.

Lärarna ska få uppskattning för det jobb de gör. Det är helt förståeligt att det i lärarkåren väcks starka känslor då den skola som man gett många år av sitt yrkesverksamma liv åt plötsligt är hotad.

Politikernas uppgift är att lyssna till alla dessa grupper och fatta de viktiga besluten där efter.

Uppgiftsfördelningen är ändå sådan, att det är tjänstemännen som bereder ärendet; inte föräldrarna, lärarna, eleverna eller politikerna. Dock är det tjänstemännens uppgift att höra alla dessa grupper. Därför kommer SFP i Helsingfors att ordna ett diskussionstillfälle om den svenskspråkiga skolan i Helsingfors den 30 januari 2012.

Tvåspråkiga skolor

I diskussionen om tvåspråkiga skolor tycker jag egentligen att det mest intressanta är hur en svensk ex-politiker, i en husis-artikel (där hon dessutom blir missförstådd), kan få igång en såpass stor diskussion som denna.

Jag tycker det är bra att flera finskspråkiga vill lära sig svenska men hur skulle undervisningen i praktiken se ut i en tvåspråkig skola? Skulle lektionerna gå 50-50 på svenska och på finska? Vad skulle avgöra vilka ämnen som undervisades på vilket språk? Spelar man pesis den ena jumppatimmen och boboll den andra?

Vad som behövs är en möjlighet för tvåspråkiga elever att få modersmålsundervisning på båda sina hemspråk. Och att finskspråkiga ges en reell möjlighet att läsa svenska i skolan innan 7:nde klass.

Brödkön vill flytta

Sture Gadd lyfter i en insändare (Hbl 19.5) upp situationen med Hurstis matutdelning i Berghäll och kommenterar – helt riktigt – att en flytt kan göra det svårare att hämta sin matkasse. Berghällborna, som brukar uppfattas som fördomsfria och öppna, visar plötsligt en helt annan sida då de nu högljutt kräver att brödkön på Helsingegatan borde flytta. Men vart? Vem har en tillräckligt öppen bakgård i den här staden?

Klart är i alla fall att Veikko Hursti själv vill att hans mathjälp skall få nya lokaler. Säkert blir det i längden jobbigt att höra grannarnas kritik och då är det lättare att packa ihop. Nya lokaliteter skall säkert gå att hitta, så mycket litar jag på tjänstemännen och beslutsfattarna i Helsingfors.

Jag hoppas att det är flera än Hursti själv som funderar på lämpliga lokaliteter just nu. Det allra bästa skulle naturligtvis vara att brödköerna helt försvann men de försvinner inte genom att flyttas bort från vårt synfält. De försvinner bara om politiker – och grannar – ser, förstår och reagerar på problemet.

Insändare i HBL 23.5.2011

Det här med Nicke

Tittade just på Tredje Statsmakten med Nils Torvalds och tyckte att inslaget var både bra och sakligt. Nicke har öppnat munnen och sagt det som han har på hjärtat. Vissa har blivit irriterade på det och andra har applåderat.

Det är ungefär så det brukar gå i politiken.

Allt borde med andra ord vara väl men så är det inte den här gången. Vad nu orsaken är vet kanske bara Nicke och Steffi men det är klart att deras gräl nu påverkar andra inom partiet.

Trots det ser jag inte någon större dramatik i det hela.

Politik handlar om förtroende. Om man som politiker känner att man inte har antingen väljarnas eller de egna ledens förtroende så finns det säkert skäl att fundera om man är på rätt ställe. Det gör vi alla - hela tiden.

Inom politiken blir man irriterad ganska ofta. Om det sen är bättre att tala bakom ryggen på andra eller att säga rakt ut vad man tycker är två olika skolor.

Oftast brukar det att en politiker säger rakt ut vad den tycker uppskattas mest.

Regeringsbildning

Jyrki Katainen har nu officiellt skickat frågor till alla riksdagspartier och väntar (spänt?) på svar. Frågorna är egentligen inte så många och inte heller särdeles spännande.

Ett exempel: "Oletteko valmiit hyväksymään Suomen jo tekemien sitoumuksien loppuunsaattamisen euroalueen sekä Suomen vakauden, talouskasvun ja työllisyyden turvaamiseksi?". Eller "om du svarar nej på den här frågan - så vet du väl att du är ute".

Jag tycker inte ännu heller att Sannfinländarna har något i regeringen att göra. Faktiskt så tycker jag att de inte har något i riksdagen att göra heller.

Rasism och rasister ska inte tolereras.

Då det gäller SFP:s regeringsmedverkan så kommer vi att få 10+ i Katainens prov. Jag förstår absolut argument som "om vi någonsin har behövts i en regering så är det i den här" och "enbart i regeringen kan vi verkligen arbeta för att bevara Finland tvåspråkigt" men ändå tar det mig emot att mitt parti skulle sitta i samma båt som Timo Soini.

"Regeringsprogrammet avgör". Absolut! Men avgör gör även det arbete som görs i riksdagen.

Södra Finland behöver behöriga lärare

Med våren kommer även skolornas platsannonser inför nästa läsår. I Österbotten, där utbildningarna för svenskspråkig lärare och barnträdgårdslärare finns, har det redan länge funnits ett överutbud på lärare. Tävlan om en lärartjänst är hård och antalet sökande stort.

Läget i södra Finland är det omvända. Lediga lärartjänster har få sökande och andelen behöriga lärare bland de sökande är mycket lägre än vad som är fallet i Österbotten. Situationen är så dålig att en del kommuner har att erbjuda fler lediga tjänster än det finns behöriga sökanden till dem.

Den senaste Pisa-undersökningen visar att de finlandssvenska skoleleverna klarar sig jämförelsevis sämre i skolan än de som går i finskspråkig skola. Resultatet är oroväckande och måste tas på allvar.

Barnen i södra Finland har rätt att få behöriga lärare och barnträdgårdslärare. I våra daghem och skolor finns redan duktig och kompetent personal, men det skulle vara viktigt att personalen även fick utbildning som gav dem behörighet. Därför behöver vi även en lärarutbildning i södra Finland.

Lärarutbildningens placering ska inte vara en regionpolitisk fråga utan en fråga om vad som är bäst för våra barn. Det här är en ödesfråga för hela Svenskfinland.

Fler och bättre cykelvägar behövs i Helsingfors

Varför cyklar folk på trottoarerna? Påfallande många vuxna väljer ännu också att cykla på trottoaren i stället för på gatan. På de ställen som det inte finns cykelvägar borde valet ändå vara vägen eftersom trottoaren ska vara en trygg plats för fotgängare.

Cykelvägarna i Helsingfors är alltjämt för få och dessutom i många fall ganska usla. Utbyggnaden av cykelvägar sker också oftast på den övriga lätta trafikens bekostnad vilket är helt fel. Utvecklingen borde snarare vara att göra cyklandet till en naturlig del av stadens hjulbundna trafik.

Många bilister tolererar inte cyklister och protesterar högljutt med att stå på antingen gasen eller tuten då de hamnar bakom en cykel i trafiken. Den här attityden gagnar inte någon. Tvärtom förstår jag varför cyklisten väljer att komma emot mig på trottoaren i stället för att trängas med aggressiva bilar och bussar på vägen.

Cykelvägnätverket i Helsingfors är inte ännu så bra som det skulle kunna vara och målmedvetna satsningar borde nu göras för att kunna göra trafiken smidigare. Och samtidigt som vi fotgängare inte vill se cyklister på trottoaren bör även vi lära oss att inte gå på cykelvägen.

Insändare i HBL 6.4.2011

Kvalitet i utbildningen

Tyvärr klarar sig finlandssvenska elever inte lika bra som finskspråkiga i PISA-jämförelsen. Det här är ett problem och något vi måste ta på allvar. Det finns nämligen en risk att våra svenskspråkiga skolor förlorar elever om utvecklingen fortsätter. I en allt mera tvåspråkig huvudstadsregion är alternativet att gå i finsk skola istället för svensk inte särskilt långsökt. Situationen borde egentligen vara den omvända i tvåspråkiga kommuner det vill säga att valet mellan finska och svenska skulle falla på det svenska.

För att Finland även i framtiden ska ha en aktiv finlandssvensk befolkning som inte i alla fall minskar till antalet så bör vi kunna ge god undervisning på svenska. Det är kvaliteten som är avgörande för att vi ska kunna upprätthålla kvantiteten.

Taltur på Folktingets session i Karleby 12-13.3.2011

SFP prioriterar Folktingets arbete

Peter Albäck går åt Folktinget i sin insändare (Hbl 15.3). Han kallar sessionen för en samlingsplats för ”herrefolket”.

Som deltagare i årets session borde jag väl tacka Albäck för denna komplimang (?) i stället för att ifrågasätta hans påståenden.

Folktinget har den tyngd som dess medlemspartier ger det. Det är fritt fram för Centern att ställa upp ”representanter för byggnadsarbetaren, fabriksarbetaren, städerskan, småföretagaren, jordbrukaren, bilmontören, kanslisten, butiksbiträdet, långtradarchauffören, hemhjälpen eller den vanliga pensionären med låg pension”. Svenska folkpartiet har representanter i Folktinget som hör till dessa yrkeskategorier. Samtidigt har vi även riksdagsledamöter (”herrar och baroner”?) som vill delta i Folktingets arbete. Detta ser vi enbart som en styrka.

Under Folktingets session har alla partier en möjlighet att hålla ett gruppanförande. Centern var det enda av de närvarande partierna som inte valde att utnyttja denna möjlighet. Vad tyder detta på? Om Albäck tycker att ”den vanliga medborgaren har minimal talan i Folktinget” så skulle det väl vara skäl att använda den talmöjlighet man har?

Nej till trängselavgifter

Kommunikationsministeriets arbetsgrupp ser positivt på införande av trängselavgifter i huvudstadsregionen (Hbl 2.2) men före beslut fattas finns många frågor som måste utredas ordentligt.

Förutom att avsikten med att införa trängselavgifter bygger på ekologiska grunder är motiven likaväl ekonomiska. Då trängselavgifter infördes i Stockholm 2007 fattades beslutet av Sveriges Riksdag och den skatt som där uppbärs så är statlig. Samma förverkligande planeras i vårt land. Frågan är om det är riksdagen som ska fatta beslut som berör Helsingfors centrum och om staten ska vara den part som gör vinst.

För att i allt högre grad dirigera trafikanter till kollektivtrafiken samt cykel- och promenadvägar måste kollektivtrafiken bli billigare. Fler tvärgående linjer behövs och antalet turer per linje måste öka. Därtill måste anslutningsparkeringen utvecklas och effektiveras. I dagsläge finns alltför få parkeringsplatser i anslutning till metro- och tågstationer. Privatbilism måste i allt högre grad tas i beaktande redan vid planerings- och byggnadsskedet av nya metrostationer.

För att kunna bevaka in- och utkörning från centrum har föreslagits att bilarna förses med gps-apparater. Det är skäl att på förhand diskutera hur individens rättigheter att röra sig fritt utan myndigheters insyn kan garanteras ifall man går in för att kontrollera bilisterna med hjälp av gps-teknik. De stora vinnarna vore utan tvivel apparattillverkarna och bilverkstäderna som installerar apparaterna. Även för utsocknes bilister som inte regelbundet besöker Helsingfors centrum måste överskridande av gränser ske utan tidskrävande tilläggskostnader så som hyrning eller lånande av gps-apparater.

Införandet av trängselavgifter betyder ökad byråkrati och stora kostnader. I Stockholm blev de verkliga kostnaderna för uppbyggandet av systemet mångfaldigt dyrare än beräknat. Istället för att investera i ett dyrt system med trängselavgifter borde vi satsa alla resurser på att förbättra kollektivtrafiken.

Insändare i HBL 14.3.2011

Inför SFP i Helsingfors kretsmöte 5.3

Jag ställer upp i valet till kretsordförande för SFP i Helsingfors. Ordförandevalet går av stapeln iom. kretsmötet nu på lördag (5.3) på Handelsgillet.

Jag har varit aktiv medlem av SFP i Helsingfors i några år nu och vill gärna fortsätta att ta ansvar. Vi har inte bara ett utan två viktiga val på kommande mycket snart och det är viktigt att vi aktiverar hela fältet samt hittar nya krafter för att säkra SFP:s inflytande i staden. Det är av allra största vikt att partiet är välrepresenterat i vårt lands huvudstad!

I den pågående diskussionen om metropol-Helsingfors är det viktigt att vi vet vad våra alternativ är. Själv förespråkar jag inte en sammanslagning av städerna men tycker gott att vi kan fundera vidare kring ett folkvalt regionfullmäktige. Speciellt frågor som berör kollektivtrafik och markplanering kunde skötas tillsammans.

Vi svenskspråkiga i Helsingfors bor relativt utspritt vilket lägger krav på servicenätet. Det är viktigt för barnfamiljerna att dagisplatsen inte är oskäligt långt borta från hemmet. För den ökande andelen tvåspråkiga hushåll är det lätt att man i så fall väljer det finskspråkiga alternativet vilket i längden är problematiskt för svenskans ställning överlag. Situationen där allt för många ungdomar som gått ut grundskolan inte får studieplats i sin hemstad är också problematisk. Utmaningen är inte alla de utsocknes elever som vill gå i gymnasium och yrkesskola här utan att det finns för få andra stadiets studieplatser.

För att kunna bevaka de svenskspråkigas intressen behövs ett starkt SFP. I ett starkt SFP behövs många medlemmar men i synnerhet medlemmar som känner att det finns ett mervärde i att vara SFP:are. Jag tror på en organisationsstruktur där tyngdpunkten ligger på sakfrågorna och politiken. Jag tror att många blir medlemmar för att de vill diskutera sådant som är viktigt för dem och påverka via nätverk kring frågor som berör t.ex. miljö eller åldringsvård. Vår medlemskår har ett brett och gediget kunnande - det ska vi ta vara på!

En politikers uppgift

I samband med debatten om tvångssvenska så antyder Nicke Torvalds att politiker och partier måste kunna se längre fram i tiden än till nästa val, nästa omröstning, nästa budget. Om vi då behöver en debatt om vilka språk som ska läras ut i våra skolor för att samtidigt få tillstånd en debatt om vårt rådande politiska klimatet så bra så. Och hoppas så!

Titta på vad regeringen gjort under sin senaste mandatperiod. En omfattande utredning av vårt socialskyddssystem och den djungel av tillägg, luckor och avdrag som finns att ansöka om. Den sk. SATA-kommittén kom med en mängd förslag som politikerna var rörande eniga om men som nu verkar ha fastnat någonstans i ministerierna och inte lett till konkret lagstiftning. Följande stora projekt dvs. att se över timfördelningen i våra skolor stötte på så hårt motstånd inom regeringen att riksdagen aldrig ens fick ta sig an reformpaketet. Valfinansieringsarbetsgruppens resultat verkar krystade och skattearbetsgruppens förslag togs emot med ett styvmoderligt leende av finansministern.

Vad har man då gjort? Vilka svåra beslut har man vågat göra? Förutom igenomklubbandet av stödpaketen till Irland och Grekland så egentligen bara två: godkännandet av byggnadsloven till Fennovoima och TVO.

Jag hade förväntat mig mera av regeringen.

Torvalds talar om beslutsfattare som måste våga ta diskussioner och ansvar. Om man ger sig in i politiken så gör man det för att kunna vara med och påverka och till det hör att fatta beslut. Ibland gör dessa beslut en inte direkt populär men så länge man kan säga att man gjorde dem med rent samvete och med en genuin tro på att det var det rätta beslutet så är man på rätt ställe. Om man sen inte blir omvald pga. de beslut som man fattade så voivoi.

Hellre falla med flaggan högt än med byxorna nere.

Svensk ungdomsverksamhet i Helsingfors

Helsingfors stads ungdomsnämnd ska inom kort ta ställning till hur den svenskspråkiga ungdomsverksamheten i framtiden ska organiseras. Som bakgrund finns en fullmäktigemotion som Maria Björnberg-Enckell (SFP) lämnat in där hon yrkar på att det inom ungdomscentralen borde finnas en skild svensk sektion som med egna budgetmedel bättre skulle kunna ha ett helhetsansvar över den svenskspråkiga verksamheten i staden.

Motionen kom till ungdomsnämnden för utlåtande 2009 som beslöt att tillsätta en arbetsgrupp med uppgift att se över den svenska verksamheten och därefter komma med åtgärdsförslag. Arbetsgruppen har nu slutfört sitt arbete och skrivit en utvecklingsstrategi för det svenskspråkiga ungdomsarbetet.

Arbetsgruppen har förtjänstfullt sett på nuläget ur ett brett perspektiv och med fokus på den flerspråkiga miljö som ungdomar i Helsingfors lever i. Man pekar på utmaningar i form av en växande känsla av utanförskap, som många unga under 18 år tyvärr känner, samt en högre alkoholkonsumtion bland den svenskspråkiga befolkningen jämfört med den finskspråkiga. För att bättre kunna hjälpa ungdomar med specialbehov, även efter skoltid, föreslår arbetsgruppen att en specialungdomsledartjänst instiftas även på svenska.

I utveckingsstrategin ingår även ett förslag om att flytta den svenskspråkiga verksamheten till ett annat av stadens verk. Istället för att vara en administrativ del av ungdomscentralens avdelning för regional service vill arbetsgruppen att utbildningsverket i framtiden tar sig an det svenskspråkiga ungdomsarbetet. Det här motiveras främst med en syn om att barn och ungas uppväxt borde ses som en helhet. En avdelning som administrerar dagvård och skola anses bättre kunna sköta även ungdomars eftermiddagsverksamhet.

I en stor stad som Helsingfors, där den svenskspråkiga befolkningen bor väldigt utspridd, kan en svensk barn- och ungdomsenhet eventuellt ha en bättre helhetsöverblick över var de svenska rummen finns och de svenska ungdomarna rör sig. Samtidigt ser jag en risk i att ett av stadens verk helt skulle lämnas utan svenskspråkigt element. Svenska särlösningar i all ära, men mycket av den förståelse och tolerans som vi upplever idag kommer från att vara en naturlig del av språkmajoritetens vardag.

Hata politiker

I den ena kvällstidningen kan vi idag läsa om hur privilegierade riksdagsledamöterna är. Bland annat får de äta lunch för fem euro om de vill, tala så mycket i telefon de vill, gå i bastu, på gym och dessutom ta en tupplur under ett 127 euros täcke om de så har lust. Allt det här är naturligtvis sant men jag frågar mig om vi verkligen skulle vilja ha det på något annat sätt?

En gång per valperiod justeras riksdagsledamöternas löner uppåt och det blir varje gång ett lika stort hallå över storleken på deras lönekvitton. Vissa ifrågasätter till och med om ledamöterna borde få någon lön alls – borde de inte snarare betala för den post de innehar?

Jag hör till dem som tycker att man rent av sku kunna fördubbla riksdagsledamöternas månadslön och varför inte kasta in några fler förmåner då man redan är i farten.

För faktum är att det inte finns tillräckligt många kompetenta och bra människor som vill till riksdagen. Vissa just på grund av att lönenivån är så låg. Skulle det inte vara bättre, att väljaren på valdagen hade att välja mellan hela landets intelligentia som alla vill ge fyra år av sina liv för att betjäna dem? Nu säger jag inte att det bara finns odågor till riksdagsledamöter MEN jag tror att vi sku kunna göra bättre.

Och nej, att själv betala fem euro för sin arbetsplatslunch i det här huset är inte en fantastisk smakupplevelse och förmån.

Är vi är för få?

Jag lider av vad några kallar konstant stress, andra duktiga-flicka-syndromet, vissa skulle säkert även kalla mig för en control freak – inklusive mig själv. Det finns helt enkelt så mycket som man borde göra. Och så mycket som på grund av det blir ogjort.

Av saker som bör göras är till exempel en organisation som jag är medlem i (CISV). Läger ska ordnas, pengar samlas in och mötesprotokoll skrivas. Varför? Jo, för att så många ungdomar som möjligt den här sommaren ska få en fantastisk upplevelse tillsammans med nya vänner från hela världen. Saldo: en utebliven kvällslänk igår och ännu ett bokat veckoslut den här hösten. Eller: alltid roligt att se andra CISV-aktiva och en hägrande resa till USA nästa sommar.

Såklart man inte är oumbärlig men då det ibland verkar som om MAN är den ENDA som gör NÅGONTING.

Jag sku gärna vara en människa som bara dyker upp, dricker kaffet och säger tack och hej. Istället är det ganska ofta jag som kokat kaffet och dessutom blir kvar ännu långt efter att du bestämt dig för att skippa mötet i förtid och gå och göra något annat. Är jag arg på dig? Nej. Är jag arg på mig själv? Ibland jo.

Saker måste göras och det behövs människor att göra dem. Är vi helt enkelt för få här i det här landet för att hålla uppe alla våra tusen medborgarorganisationer, ordna jippon, gå på kaffe? Eller borde vissa av oss bara helt enkelt chilla?

Jag fick (igen) idag frågan varför jag ställer upp i riksdagsvalet; sku du på riktigt orka med allt. Svar ja – för det är ju någon som måste göra det! Och - för att jag vill.